Fabian Bengtsson Media AB

December 5, 2010

Vägsjäl

”Now, I don’t want you to ask me any more stupid questions. Yes we are going to Pittsburg and yes we are also going to Washington D.C.
Also,  there will be no shouting on the bus, there will be no smoking on the bus and unless you have brought enough for everybody; there will be no alcohol on the bus. Have a pleasant trip and thank you for going Greyhound.”

I svart skärmkeps och kavaj med står föraren Mitch och försöker göra klart vad som gäller Efter tio minuter luktar det rök, bakom mig har en berusad man skurit sig i handen och en någon utbrister; ”Is this bus goin’ to Washington? I’m Goin’ to Pittsburgh, man. Gotta get off”.
Tio minuter senare har alla lugnat ner sig. Vi på väg. I rörelse igen efter ett kort stop i Cleveland, Ohio.
Jag lämnade Chicago vid lunch har sedan dess hunnit ut ur Illinois och in i Ohio, ätit lunch på en diner och njutit av julbelysning i en förort till Cleveland.

I USA är alla på väg någonstans. Känns som att det finns rörelse i blodet på en Amerikan. Antingen har man en förfader som flyttat hit, flyttats hit eller flyttats på efter att ha varit här från början. Hela landet är i rörelse och har varit det från början. Östkusten koloniseras, gränsen flyttas successivt västerut och till slut finns det inte mer land kvar att flytta till. Vad göra?
Inta andra länder- Check
Bygg på höjden. Lodrätt förflyttning i hiss- Check
Rymden- Check
Många har kanske sagt det förut och det är möjligt att det bara en fånig generalisering men efter snart två månader på väg och på vägar i USA är det så det känns. Alla är på väg någonstans och det är kanske det som är den ”freedom” alla talar sig varma om. De älskar verkligen sina vägar, som om de hade en egen själ.
Romantiska skildringar av ”the road” i böcker, musik och på film. På Drift, Thelma & Louis och varannan låt Tom Petty skrivit.
Vägar som tillägnats till det ena eller det andra. ”Survivors of Pearl Harbor Memorial Highway” norr om Bakersfield i Kalifornien.
Alla skyltar märkta ”Adopt a Highway”. Projektet som uppmanar bilister att sponsra en vägbit så att den kan hållas ren och i gott skick;
”This road is adopted by the students of Orderville Elementary  School”.
Söder om orderville
”This highway is adopted in loving memory of my loving father”. Överallt.
”I Love You Morgan Freeman”. Söder om Grand Canyon.

2am. Bussbyte i Pittsburgh och jag står i kön för ”reboarding”. Oklart om mannen framför pratar med mig eller har en monolog.
– I’m goin’ back home. Everybody is goin’ somewhere but I’m goin’ home. Back to D.C.
Han berättar senare att folk är galna I Washington. Även om han inte vart där sedan ’91 så vet han att man bör hålla käft om man har 10 dollar på sig och vill klara livhanken.
Ute på motorvägen igen. Gammal buss: mjuka stolar men dåliga ryggstöd. Somnar med huvudet på min arm som vilar mot rutan och utanför susar Pennsylvania förbi.

8.00 am. Washington. Jag får syn på en buss som är skall till Mexico City.
Skulle hinna dit och tillbaks innan mitt Discovery Card går ut.
Nästa gång… när jag har med mig en ”Louise”.
Hoppar på en buss till Charlottesville, Virginia.