Jim Lovell, Frank Borman och Bill Anders flyter omkring i en kapsel som är knappt fyra meter i diameter och 360 000 km från Jorden. De är på väg att bli de första människorna någonsin att se baksidan av Månen med sina egna ögon. Klockan fem på morgonen den 24 december 1968,  tre dygn efter uppskjutningen i Florida, har de nått sitt mål. Nu ska de försöka placera sig i omloppsbana. Allt hänger på en raket som ska sakta ner deras fart. Ett litet misstag och de kan krascha rakt ner i det gråa karga landskapet, eller ännu värre fortsätta med full fart vidare ut i solsystem. Utan hopp om räddning. Statistiskt har det sagts att de har cirka 50 procents chans att överleva resan. På baksidan av månen förlorar de radiokontakt med jorden. I NASA:s kontrollrum Mission Control i Houston, Texas håller man nervöst andan i väntan på att den lilla rymdfarkosten ska dyka upp på andra sidan.

Apollo-projektet skedde i flera steg. Varje uppdrag testade nya saker i rymden och gav kunskaper som behövdes för att kunna landa på månen. Tidigare rymduppdrag hade dockat med rymdskepp, gjort rymdpromenader och undersökt hur långvarig tyngdlöshet på verkade astronauterna. Besättningen på Apollo 1 omkom i en brand under ett test på jorden 1967*. Efter det testas ett par obemannade raketer innan besättningen på Apollo 7 flyger blir först att använda den nya Apollo-kapseln som är specialbyggd för månresor.
Sommaren 1968 väntar man på att månlandaren ska bli klar för att testas av Apollo 8. Men den är försenad. Samtidigt kommer CIA med uppgifter till NASA om att Sovjetunionen laddar för att skicka en bemannad kapsel runt månen och tillbaks innan året är slut. Det fattas ett djärvt beslut. Planen för Apollo 8 görs om. Uppdraget blir nu att resa till månen, placera sig i omloppsbana och sedan flyga hem. Se grafiken här:

Knappt tre timmar efter att de lämnat jorden den 21 december skjuter Lovell, Anders och Borman iväg sig rakt ut i rymden. De blir de första människorna som lämnar omloppsbanan runt jorden och bryter sig loss från jordens dragningskraft. Skeppets befälhavare Frank Borman börjar bli magsjuk. Hans spyor sätter sig i väggarna inne i kapseln. Besättningen tröstar sig med utsikten. Ingen har tidigare kommit så långt från jorden att de sett hela planeten i samma vy. Samtidigt växer månen som en kolsvart skugga framför dem.

På julaftons morgon är de framme. För att placera sig i omloppsbana måste de sakta ner. Detta görs genom att vända farkosten och tända dess stora raket i aktern. På baksidan av månen blir det tyst.

I Houston känner alla till riskerna. Om de satt alla decimaler på rätt ställe och om rymdfarkosten gör vad den ska borde farkosten snart komma ut på andra sidan, i omloppsbana. Men det kan också bli katastrof. Filosofer på jorden pratar om hur synen på månen skulle förändras för evigt med vetskapen om att den också är begravningsplats för tre astronauter. 

Men om alla har räknat rätt, och raketen gjort vad den ska, bör Apollo 8 dyka upp på andra sidan efter 35 minuter. Gerald Carr har jour som CapCop, ansvaret för kommunikation med astronauterna, och kan inte hålla sig längre. Även om det är lite för tidigt. Efter 34 minuter och 2 sekunder av tystnad börjar han anropa:

”Apollo 8, Houston, over…”
”Apollo 8, Houston, over…”
”Apollo 8, Houston, over…”

Fortsättning följer imorgon…

*Jag har liksom inte kommit på hur jag ska göra det här. Stora händelser som Apollo 1:s brand sveper förbi. Det kommer finnas anledning och tillfälle att återkomma till det. Men nu är det ju jul…