Saturn V

Inlägget gjort

Från högtalare spelas pampig musik hämtad från filmer som Interstellar, Armageddon, Independence Day och 2001: Ett rymdäventyr. Det luktar popcorn. I maskiner kan man testa på tyngdlöshet, ta en rymdpromenad, starta och landa en rymdfärja och få en VR-upplevelse av ett besök på mars. Det finns en butik som säger sig vara ”The worlds biggest space shop”. Rymdbasen drivs av NASA men Kennedy Space Center Visitor Complex sköts av Delaware North, ett event-, arena-, och nöjesparksföretag. Så är det med det. Barn leker med stora ögon och det är ju bra. Men stundtals känns det lite plastigt. NASA har aktiviteter idag och i sin historia som är mer än en kuliss för en presentaffär.

I utställningen om Space Shutteln finns den riktiga rymdfärjan Atlantis. Mäktigt. Där finns också en egen avdelning som hedrar besättningarna på Challenger, som exploderade vid en start 1986, och Columbia, som exploderade vid en landning 2004. De förolyckade astronauterna har var sin monter som fyllts med deras favoritsaker på jorden. En scoutuniform, en kamera, vandringskängor, en karatedräkt, en bibel. Här finns delar av rymdskeppen som räddats ur havet.

Jag tar en busstur ut till en hangar som helt tillägnas resorna till månen med Apollo-projektet. På vägen dit åker vi förbi the VAB och the Crawler, den jättelika vagn med vilken raketerna fraktas ut till sina uppskjutningsplatser. När vi kommer fram får vi först se en kort filmsnutt om hur livet såg ut i USA i slutet på 60-talet. Både byxor och brödrostar fungerade på andra sätt då. In en sal där det gamla kontrollrummet från uppskjutningarna bevarats. En simulering visar kraften av en start. Det skakar i låtsasfönster bakom mig.

Vi kommer in i en enorm hangar med en fullskalig Saturn V, den 110 meter höga månraketen. De fem motorerna jag tittar på har en lyftkraft på över 680 ton vardera. Tappar andan. Under tiden jag står och tittar hjälper jag två familjer, tre par och en liten pojke med att ta porträtt framför den mest kraftfulla raketen som någonsin skapats.

Kennedy del 3

En bit i talet har Kennedy redogjort för människans utveckling och att törsten efter kunskap gör att vi tittar mot rymden. Efter det går han vidare till att beskriva vikten av att USA ska leda rymdkapplöpningen. Detta i en tid, hösten 1962, där USA endast haft en människa i rymden i 15 minuter medan Sovjet haft flera resor i omlopp runt planeten. Kennedy slår fast att det är viktigt att inte begå samma misstag i rymden som vi gjort när vi utforskat hav och land på jorden.

”There is no strife, no prejudice, no national conflict in outer space as yet. Its hazards are hostile to us all. Its conquest deserves the best of all mankind, and its opportunity for peaceful cooperation many never come again.

But why, some say, the moon? Why choose this as our goal? And they may well ask why climb the highest mountain? Why, 35 years ago, fly the Atlantic? Why does Rice play Texas? 

We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too.”