Artikeln publicerades i Göteborgs-Posten den 14 april 2019:


Neil Armstrong och Buzz Aldrin klappar varandra på axeln. Egentligen säger checklistan att de direkt efter landningen ska ta en tupplur. Den planen ändras och klockan 02:39 (UTC) öppnar de månlandarens lucka och går ut. Hemma i Titusville sitter NASA-ingenjören Bob Sieck klistrad framför TV:n. ”Det kändes här”, säger han och pekar på sitt bröst.

1865 publicerades Jules Vernes ”Från Jorden till Månen”, en bok där tre amerikaner skjuter iväg sig i en kapsel till månen från en plats i Florida. Hundra år senare gick NASA på högvarv för att göra den science fiction-visionen till verklighet. The American Space Museum i Titusville har etablerats för att fira den historian och är ett fint komplement till Kennedy Space Center. Mer intimt. Här finns inga stora raketer eller månstenar. Men här finns till exempel en arbetshjälm som tillhörde John Glenn, den första amerikanen som flög i omlopp runt jorden. Föreståndaren Mark visar utställningens nyaste tillskott. Ett rum som lyfter fram alla kvinnliga rymdfarare. Här finns en bild på kosmonauten Valentina Tereshkova som 1963 blev den tolfte personen att flyga i rymden. På en bild finns Anne McClain som är i rymden just nu.
Mark växte upp med att följa starten av det amerikanska rymdprogrammet. När jag frågar vad i museet som är coolast rusar han fram till en glasmonter och pekar på en liten plastlåda med sladdar som sticker ut.
– Det där är delen på Gemini 8 som gick sönder och nästan dödade Neil Armstrong, säger han. Men förresten du som är från Sverige, du har väl koll på Tycho Brahe? Jag är ett stort fan.
Jag försöker komma ihåg lite TP-kunskaper om 1500-talsastronomen men kan inte hjälpa Mark med hans frågor.
– Är det sant att han hade en kortväxt assistent? och en älg som husdjur? Jag skulle vilja fortsätta kommunicera med dig om det här, här har du mitt visitkort.

Jag får låna ett rum på museet för att intervjua Bob Sieck. Han beskriver karriären på NASA som ett stort äventyr. Fascinationen för astronomi fanns redan som barn. Första arbetsdagen på Kennedy Space Center, eller ”The Cape” som han säger, var 1964. Den första uppgiften var att fästa censorer på astronauternas kroppar för att hålla koll på deras hälsa.
– Under den första uppskjutningen var min puls högre än deras, säger han.
Under Apollo-projektet jobbade han med att testa hur olika system och funktioner integrerade med varandra i kommandomodulen. En av de 400 000 personer som i olika delar av landet löste navigationsproblem, byggde raketer, utvecklade nya datasystem och sydde rymddräkter.
– Oavsett om du jobbade i ett mörkt hörn i ett hus utan fönster mitt i natten, flera månader innan ”lift-off” så var den mutter du skruvade fast eller det testformulär du skrev under lika viktigt som den sista ordern som sa ’GO’ fem minuter en uppskjutning, Senare befordrades Bob till Launch Director med ansvar för 52 lift-offs och landningar av NASA:s Space Shuttle. Han förklarar att om det hade suttit ett litet NASA-klistermärke på alla produkter som skapats eller blivit bättre tack vare framstegen i rymden, då hade man sett dem överallt. Men också att Apollo-projektet betyder mer än så.
– Det finns inte många historiska ögonblick där vi samlats som ett folk tack vare en positiv händelse. Stegen på månen var kanske bara en kort paus i det vardagliga livet men det var också en kollektiv insikt om vilka otroliga saker vi människor kan åstadkomma.



Bra äventyr hjälper till att se saker på nya sätt. Jules Vernes bok handlar om hur saker som är omöjliga ena dagen, kan bli verkliga dagen efter. Jag lämnar Titusville och kör söderut. Till en stad som heter Jupiter och stannar vid en strand. En bit bort ligger Donald Trumps country club Mar-a-Lago. Tar ett bad.
Neil Armstrong var nog inte någon stor filosof. De bevingade orden på månen kom han på stunden innan han klev ut ur skeppet. Landningen var hans Everest. Om han bara kunde landa var han säker på att han skulle kunna komma på något passande att säga. Men några veckor innan Apollo 11, i en intervju med Life Magazine, fick han frågan om vad resan betydde. Han svarade att resan i sig inte var så viktig, men att den kunde bli en symbol för en slags upplysning. Han förklarade att jorden, från en astronauts perspektiv, i sig är en rymdfarkost. En märklig sådan som ”bär sin besättning på utsidan istället för insidan”, i omlopp runt en sol som snurrar i en galax som i sin tur är ute på en egen resa. Armstrong menade att rymdresor kunde hjälpa till med att få lite perspektiv:
”Om du ska driva ett rymdskepp måste du vara försiktig med hur du använder dina resurser, hur du tar vara på din besättning och hur du behandlar ditt fartyg”.

Läs artikeln här.