Artikeln publicerades i Göteborgs-Posten den 13 april 2019:

Det är som att ställa ett pansarskepp på högkant och skicka upp det i luften. Vid lift-off förbrukas mer bränsle på en sekund än vad Charles Lindberg gjorde under hela sin flygtur över Atlanten. Mullret från månraketerna ekar fortfarande här på Kennedy Space Center.

Från stora högtalare kommer pampig musik från filmer som Interstellar, Armageddon och 2001: Ett rymdäventyr. Det luktar popcorn. I attraktioner kan man testa på tyngdlöshet, ta en rymdpromenad, starta och landa en rymdfärja och göra ett virtuellt besök på mars. En butik påstås vara världens största rymdshop. Rymdbasen Kennedy Space Center drivs av NASA men besöksområdet sköts av nöjesparksföretaget Delaware North. Så är det med det. Barn leker med stora ögon och det är ju bra. Men människans framsteg i rymden är mer än en kuliss för en presentaffär. Jag köper en penna som pryds med Apollo 13:s emblem.

En busstur tar mig till en utställning som helt tillägnas Apollo-projektet. I en hangar vilar ett testexemplar av en Saturn V, raketmodellen som användes för att nå månen. 110 meter. Fem motorer med en lyftkraft på över 680 ton var. Fastnar en stund. Under tiden hjälper jag några familjer, par och en liten pojke med att ta foton framför den mest kraftfulla raketen som byggts.

På raketens topp finns kommandomodulen där astronauterna vistades. En månlandare med spindellika ben hänger från trådar i taket. I ett rum visas månstenar, några av de drygt 380 kilo prover som togs med hem till jorden. Tar en närmare titt på rymddräkten som tillhörde Gene Cernan, den sista mannen på månen 1972. Går några varv runt månbilen ”The Lunar Rover Vehicle”.

I en biosal visas klipp från den första månlandningen. Bränslet är snart slut och Buzz Aldrin berättar att dammet börjar yra. En lampa indikerar kontakt med marken. ”Örnen har landat”, säger Neil Armstrong. Astronauter dyker upp på duken och berättar varför deras resor var viktiga:

”Det var viktigt för den fria världen att vara först”, säger Allan Shepard.

”Efter Apollo kan vi stryka ordet omöjligt ur ordböckerna”, säger Gene Cernan.
”Civilisationen gör framsteg med mål som är svåra att nå”, säger. Wally Schirra

Utanför finns en liten gräsmatta vid en sjö. Rymdbasen är också ett vackert naturskyddsområde, Merrit Island National Wildlife Refuge. En parkvakt förklarar att de ibland jagar bort alligatorer från uppskjutningsplatserna. En vithövdad havsörn har precis har fått tillökning sitt bo strax intill the Vehicle Assembly Building, byggnaden där raketerna monteras. En kilometer bort ligger uppskjutningsplats 41 där sonderna Voyager 1 och 2 lämnade marken 1977. Sedan dess har de hunnit lämna vårt solsystem bärandes på grammofonskivor fulla med musik, bilder och hälsningar från jorden. Jag tittar bort mot Launch Pad 39 som användes för månresorna. Den 16 juli 1969 stod inresta dignitärer där jag står nu och svettades nervöst i hettan under nedräkningens sista sekunder. I kontrollrummet skakade fönster som under en jordbävning när motorerna tändes och Apollo 11 lämnade marken.
På väg från rymdbasen i bilen tillbaks till Titusville blir jag för en stund lite bitter. Kennedy Space Center är ett monument över människans snille och mod. En skarp kontrast till Donald Trumps gränslösa enfald. På grund av hans envishet för att få pengar till sin mur ligger delar av den amerikanska staten nere. Det finns många som lider av det på riktigt. Men NASA har ställt in mina boka turer till bland annat Launch Pad 39. Önskan var att få komma närmare men det får bli en annan gång. Det får helt enkelt…skjutas upp.

Morgonen efter vid ingången till the American Space Museum i Titusville. Ett litet ideellt museum som skapats av några av de 25 000 personerna som jobbade på Kennedy Space Center på 60-talet. Jag går in och hälsar på mannen som jag är här för att intervjua. Samtidigt hamnar vi mitt i en guidad tur med andra besökare.
– Det här är en levande legend, mina damer och herrar, säger guiden Mark. Var det 52 uppskjutningar du skötte?
– Det var 52 landningar och det är den siffran som betyder något, svarar Bob Sieck som har en 40 år lång NASA-karriär bakom sig.
En vän upplyste mig för några år sedan om Stendahls Syndrom, en form av yrsel som kan komma vid exponering för konst som är speciellt vacker. Försöker vara ett proffs. Men vid ett par tillfällen under vårt samtal är det så jag känner. Bob är av de 400 000 personer som under ett par år jobbade dag och natt med att förverkliga resorna till månen. Han berättar hur han en kväll under ett av Apollo-uppdragen tittade upp mot månen.
– Jag insåg hur det samtidigt fanns två personer där som tittade tillbaks mot mig. Kan du tänka dig det…på riktigt…kan du tänka dig det?

Läs artikeln här.