Artikeln publicerades i Göteborgs-Posten den 12 april 2019:

Rymdkusten del 1: Jerry

Kratrar från miljarder år av kometnedslag. Mörka och ljusa fält som bildats av enorma vulkanutbrott. Månens yta påminner om pannkakan på tallriken framför mig. Servitrisen fyller på kaffet och frågar om mina planer för dagen. Jag förklarar och hon svarar ”oh, I’m sure it’s gonna be a great day for space exploration”.

Syftet med resan är att skriva reportage men jag hade åkt även utan uppdraget från Populär Astronomi. Rymdresor har kommit att ligga mig mycket varmt om hjärtat. Är i Titusville, Florida för att komma lite närmare NASA och tidernas största äventyr. Staden ligger på tröskeln till kosmos, granne med Kennedy Space Center, där det skickats upp raketer ut i rymden i 60 år. I slutet av 50-talet exploderade befolkningen i området med inflyttade rymdingenjörer och raketforskare. Kuststräckan kallas för ”The Space Coast” och har präglats av det amerikanska rymdprogrammet. Här heter skolan Astronaut Highschool.

Jag lämnar frukostdinern och kör mot Cocoa Beach. Ser reklamskyltar för ”Apollo Realtors” och ”Gemini Accounting”.

Stannar bilen vid ”Armstrong Chiropractics” och vid närmare efterforskning verkar mottagningen drivas av en läkare som faktiskt heter så. Går över gatan mot ett motell. Skjutdörrarna öppnar sig och den varma klibbiga luften möter kylig luftkonditionering. I hörnet av lobbyn står en docka med en rymddräkt. Köper en cola och går ut till polen. Motellet ingår idag i en stor kedja men köptes i början av 60-talet av The Gemini 7, NASA:s första kull av astronauter. Kanske vet ingen av gästerna runt poolen att den en gång var skådeplats för vilda fester anordnade av landets största hjältar. Den stora attraktionen i Cocoa Beach är nuförtiden landets största surfshop. Vid stranden ligger Alan B Shepard Park, döpt efter den första amerikanen i rymden. Hans tyngdlösa resa varade bara i en kvart. Men det var en framgång som 1961 inspirerade president Kennedys nya mål: en bemannad resa till månen och tillbaks innan 60-talet var slut. I horisonten ser jag ett tydligt minnesmärke från det äventyret. The Vehicle Assembly Building, förkortat VAB, är en enorm hangarbyggnad där NASA monterar raketer inför avfärd. 160 meter hög med världens största dörrar. Myten säger att det ibland syns moln högst uppe i taket. Jag använder det som riktmärke och kör ut mot rymdbasen.

De historiska vingslagen känns hittills lite tama. Känslan av antiklimax växer på grund av att USA:s pågående budgetkris gjort att delar av NASA ligger nere. Det har i sin tur gjort att mina inbokade visningar inne på Kennedy Space Center ställts in. Upp som en sol, ner som en…
Men besöksområdet på rymdbasen är öppet. Det ägs av ett bolag som driver nöjesparker och påverkas inte av den politiska krisen. Ingången är en port där det står ”Explore” med stora bokstäver. Inleder med en promenad i en trädgård av raketer. Fullskaliga modeller av bland annat Alan Shepards Mercury-Redstone 3 och en Gemnini-Titan II som användes när NASA gjorde sin första rymdpromenad. Anländer till ett hus kallat ”Heroes & Legends” och upptäcker att en av mina bokade programpunkter inte ställts in. Plockar fram biljetten och ställer mig kön till det som kallas ”Luncha med en astronaut”. Vi är 25 gäster som visas in till en matsal och jag slår mig ner vid ett bord. Där sitter fyra australiensiska systemutvecklare som tagit en avstickare från en mässa i Orlando, en familj från Boston och en ung kille från Sydkorea.
– Ta för er av buffén, dagens astronaut Jerry Carr är här om 15 minuter, meddelar hovmästaren.
När vi småpratat en stund kommer en lite krum figur med grå mustasch, i blå overall och keps fram till vårt bord.
– Hur gillar ni maten? De borde kalla det här för ’luncha före en astronaut’ för jag får inte äta förrän jag underhållit er. Om ni gillar mina skämt får jag efterrätt.


Gerald P. (Jerry) Carr håller en presentation om sin karriär på NASA. När Apollo 8 rundade månen för första gången 1968 satt Jerry i kontrollrummet i Houston och höll i radiokontakten med besättningen 350 000 kilometer bort. Från november 1973 till februari 1974 flög han 1214 varv runt jorden med uppdraget Skylab 4. För att vara 86 är han i god form. Det blir en kort frågestund. Blev han trött på maten ombord? (det blev han) Fick han promenera i rymden? (ja, tre gånger) Var han någonsin rädd? (ja, lite ibland). Några pappor i semesterskjortor har svårt att slita sig från micken utan att berätta om sin egna tekniska bakgrund. Jerry håller god min. Jag får micken och när jag ställer min fråga är jag rädd att den låter lite pretentiös.
– Vad kan dagens rymdprojekt lära sig av månlandningarna?
– Det är mycket, både med Apollo och Skylab tog vi enorma kliv framåt och lärde oss om hur vi kan leva och arbeta i rymden. Det är viktiga kunskaper nu när vi siktar på mars.
Vår guide bryter eventet och snabbt bildas en fotokö. I år är det 50 års-jubileum av den första månlandningen. Ur ett kosmiskt perspektiv befinner vi ju oss allihop i rymden. Men Jerry Carr har vart där på riktigt i 84 dagar. Han lägger en stadig hand på min axel och vi tar en bild.

Läs artikeln här.