”Rocky, I love You”

Inlägget gjort

Art Museum of Philadelphia, 12.00pm
– Hey man, you gotta be in it to!
– Eh…sorry?
– I’m the photographer around here. Stand there and I’ll take a picture of ya. Just like Rocky.
Jag tackar till en början nej men blir sedan tvungen att ge efter.
– Oh..allright.
– Good. I’m not trying to hustle ya or anything like that…
Han tar en bild och ger tillbaks kameran
-…but I do work for tips.
Han får inge dricks. Lite besviket ger han sig iväg mot nästa byte. Ett par tyskar.
– Do you werk for zie guouvernment?
Kameran klickar till och det lämnas över en femdollarsedel.
-Haha! The Govenment, hell no. I’m a hustler and I own this place.

Trappan upp till museet är ett stycke filmhistoria och har man sett Rocky så vet man varför. Rocky Balboa- en klassisk amerikansk underdog. En karaktär som går hem i alla lägen. Märkligt kan tyckas… För att kunna kalla USA för en underdog får man gå långt tillbaks i landets historia. 1776 skrevs självständighetsdeklarationen under här i Philadelphia. USA slog sig lösa fån ett underläge och blev ett land. Kanske är det härifrån kärleken till ”the underdog” kommer.
Det är givetvis skillnad på Amerikanarna och landet de bor i. USA är fullt av folk som slår ur underläge. En del lyckas, andra slutar aldrig försöka och jag har sett en hel del som redan är nere för räkning. Tufft.
Men det är nog här charmen med Amerikanaren ligger. Ett folk som aldrig slutar hoppas och fortsätter att tro på det till synes omöjliga. Precis som Rocky. Oemotståndligt.

Vandrarhem i Brooklyn 19.00pm
Är tillbaka i New York. Har korsat Amerika. Har hällt upp skvätt Imported Canadian Reserve och ler lite grand för mig själv. Kan kanske verka som en småsak men jag trodde ärligt talat inte att det skulle funka. Var övertygad om att jag skulle sabba allting något skulle gå åt helvete men det har det inte gjort. Osäkerheten var min Apollo Creed kan man säga. Känns som att det har slutat lika. Jag är nöjd.

Farfar, Presidenten och Jag

Inlägget gjort

En berättelse om hur presidenter kommer, presidenter åker vidare och familjen Bengtssons äventyr i Washington.

1967 är min farfar, Bengt Bengtsson i Washington. Han är den första i familjen som åkt till USA som besökare och inte som emigrant.
Det skall byggas ett sjukhus i Mariestad och farfar är i staterna med en grupp andra arkitekter och konstruktörer för att få inspiration. Tidigare under resan har studiegruppen varit i bland annat St. Louis och Chicago och nu när de är i huvudstaden. De har passat på att ta en tur till Vita Huset och står samlade vid grinden på husets sydsida. Plötsligt kommer ett gäng motorcykelburna poliser och skingrar dem. Farfar hör ett smattrande ljud och en stund senare landar en helikopter på gräsmattan framför honom. Ut kliver President Lyndon B. Johnson. Han vinkar mot åskådarna och går sedan in i Vita huset.

Det blev inget sjukhus i Mariestad. Inte 1967 i alla fall. Farfar såg en president.

43 år senare står jag vid 1600 Pennsylvania Avenue. Klockan är nio på morgonen och även solen skiner blåser det kallt. Två av ”Washingtons finest” står vid sin polisbil och snackar. De stampar i marken för att hålla värmen.
En kvinna går in genom porten till Vita huset med en kopp kaffe i ena handen och en portfölj i den andra. Ett annat gäng i businessuniform går förbi. Någon säger; ”Oh yeah, he’s home”.
President Obama är tydligen hemma.

Jag bestämmer mig för att gå runt hörnet för att se om jag kan få en bättre bild från andra sidan.
– Sorry sir but the walkway is closed, your’re gonna have to walk around that way, säger en polis och pekar mot The Washington Monument.
Jag lyder henne och hittar en plats vid ett staket cirka 400 meter från Vita huset. Trotts avståndet får jag en bestämd känsla av att något är på gång. Det pillas och donas på gräsmattan. Börjar bli ordentligt kallt men jag bestämmer mig för att vänta ett par minuter.
Ett dussin japaner ställer sig och poserar för kort. De går vidare.

Är det inte en röd matta som rullas fram? Om inget har hänt inom tio minuter går jag…
Har tappat känseln i tårna när en man med två stora kameror och stora objektiv kommer gående Han ställer sig bredvid mig. Enligt namnbrickan runt halsen heter han Tim.
Nog fan är det något på gång… tio minuter till.
Och då.
Gräsmattans ena hörn fylls med folk och jag hör plötsligt ett smattrande ljud. Vänder mig om och ser två helikoptrar flyga förbi den stora obelisken mitt på fältet.

Tim har säkert hunnit ta 20 bilder innan jag lyckats få av mig vantarna och fumlat fram min kamera. Den ena helikoptern flyger över oss och landar på gräsmattan.
– Is…is…is he coming or going, frågar jag Tim.
– He’s leaving and he should be out any minute. I’m usually on the other side of the fence. Right there on the lawn. Better view.
Tims puls verkar inte vara lika hög som min.
Rotorbladen slutar snurra. Det går tio minuter. 20 minuter.
– Ah, thats him right there, säger Tim.
Jag ser ett par skuggor bakom ett träd.
– Is that him?
– Yes…one of ’ems him.
Rotorbladen börjar snurra igen. Helikoptern lyfter, flyger över mitt huvud och försvinner i riktning mot The Potomac.
Tim packar ihop sina saker och går vidare. Jag står kvar med öppen vidöppen mun.

Jefferson Survives

Inlägget gjort

“Here was buried
Thomas Jefferson
author of
The Declaration of American Independence
of the
Statue of Virginia for Religious Freedom
and father of
The University of Virginia
Born April 2 1743 O.S.
Died July 4th 1826”

Det står ingenting om att Jefferson varit guvernör och kongressledamot i Virginia eller att han var vicepresident under John Adams.  Gravstenen nämner inte heller att Jefferson var USA:s tredje president.  Av många historiker anses han vara bland de mest inflytelserika män som haft Vita Huset som hemadress men gravstenen är utformad av Jefferson själv. Ett tecken på vad han var stoltast över.

Gravplatsen ligger cirka hundra meter från Monticello, Jeffersons gods och livsverk. Ett vackert men konstigt hus som är fullt av uppfinningar och finurligheter. Tittar man upp vid huvudentrén ser man en enorm klocka. Den visar sekunder, minuter och veckodag. Stora järnkulor hänger ner från taket i höjd med markeringen ”Sunday” på väggen. Klockan är ritad av husbonden själv men visade sig vara för stor. Han gjorde därför ett hål i golvet och för att läsa av ”Saturday” är man tvungen att gå ner en våning.


Monticello är lika förbryllande som Thomas Jefferson själv. Han var 33 år gammal när han skrev att ”…all men are created equal…” i The Declaration of Independence. Då hade han varit slavägare i hela sitt liv och han fortsatte att vara det till sin död. Samma man som var outtröttlig i sin argumentation för medborgerliga rättigheter och friheter ansåg att han ägde sammanlagt 607 människor.
Undrar hur fan han fick ihop det.
Uppväxt i en plantagefamilj och med slaveri såg han kanske det som naturligt i sin ungdom. Men det råder inget tvivel om vad han tyckte senare när han skrev att ”…the rights of human nature [are] deeply wounded by this infamous practice [of slavery].” – Thomas Jefferson 1774

Jefferson hade fruktansvärt fel och väldigt rätt på samma gång. The Declaration of Independence är vackert skriven och den påverkade i alla fall andra i rätt riktning. Att skriva under den kändes enligt Jefferson som att sätta huvudet i en snara  och hade den Amerikanska revolutionen inte lyckats hade han säkerligen varit bland de första att föras till galjen av engelsmännen. Efter han skrivit under dokumentet tog han en promenad i Philadelphia, köpte sju par damhandskar och betalade en dollar för att få titta på en apa. Sägs det.

Thomas Jefferson dog på dagen 50 år efter självständighetsförklaringen, den 4 juli 1826. Ett kusligt sammanträffande med tanke på att John Adams (USA:s andra president, vän och rival till Jefferson) dog ett par timmar senare. Adams sista ord var ”Thomas Jefferson survives”.

Jag lämnar Monticello och Charlottesville. Mot Washington DC.
Åker förbi Pentagon och Capitolium. Listan över saker att se imorgon är lång. Tveksamt om jag hinner med allt. Kommer nog se ut som Jimmy Stewart i Mr. Smith Goes To Washington. Efter att ha checkat in på vandrarhemmet kan jag inte hålla mig längre. Tar en promenad och tar en titt på ett annat hus Thomas Jefferson bott i.

Vägsjäl

Inlägget gjort

”Now, I don’t want you to ask me any more stupid questions. Yes we are going to Pittsburg and yes we are also going to Washington D.C.
Also,  there will be no shouting on the bus, there will be no smoking on the bus and unless you have brought enough for everybody; there will be no alcohol on the bus. Have a pleasant trip and thank you for going Greyhound.”

I svart skärmkeps och kavaj med står föraren Mitch och försöker göra klart vad som gäller Efter tio minuter luktar det rök, bakom mig har en berusad man skurit sig i handen och en någon utbrister; ”Is this bus goin’ to Washington? I’m Goin’ to Pittsburgh, man. Gotta get off”.
Tio minuter senare har alla lugnat ner sig. Vi på väg. I rörelse igen efter ett kort stop i Cleveland, Ohio.
Jag lämnade Chicago vid lunch har sedan dess hunnit ut ur Illinois och in i Ohio, ätit lunch på en diner och njutit av julbelysning i en förort till Cleveland.

I USA är alla på väg någonstans. Känns som att det finns rörelse i blodet på en Amerikan. Antingen har man en förfader som flyttat hit, flyttats hit eller flyttats på efter att ha varit här från början. Hela landet är i rörelse och har varit det från början. Östkusten koloniseras, gränsen flyttas successivt västerut och till slut finns det inte mer land kvar att flytta till. Vad göra?
Inta andra länder- Check
Bygg på höjden. Lodrätt förflyttning i hiss- Check
Rymden- Check
Många har kanske sagt det förut och det är möjligt att det bara en fånig generalisering men efter snart två månader på väg och på vägar i USA är det så det känns. Alla är på väg någonstans och det är kanske det som är den ”freedom” alla talar sig varma om. De älskar verkligen sina vägar, som om de hade en egen själ.
Romantiska skildringar av ”the road” i böcker, musik och på film. På Drift, Thelma & Louis och varannan låt Tom Petty skrivit.
Vägar som tillägnats till det ena eller det andra. ”Survivors of Pearl Harbor Memorial Highway” norr om Bakersfield i Kalifornien.
Alla skyltar märkta ”Adopt a Highway”. Projektet som uppmanar bilister att sponsra en vägbit så att den kan hållas ren och i gott skick;
”This road is adopted by the students of Orderville Elementary  School”.
Söder om orderville
”This highway is adopted in loving memory of my loving father”. Överallt.
”I Love You Morgan Freeman”. Söder om Grand Canyon.

2am. Bussbyte i Pittsburgh och jag står i kön för ”reboarding”. Oklart om mannen framför pratar med mig eller har en monolog.
– I’m goin’ back home. Everybody is goin’ somewhere but I’m goin’ home. Back to D.C.
Han berättar senare att folk är galna I Washington. Även om han inte vart där sedan ’91 så vet han att man bör hålla käft om man har 10 dollar på sig och vill klara livhanken.
Ute på motorvägen igen. Gammal buss: mjuka stolar men dåliga ryggstöd. Somnar med huvudet på min arm som vilar mot rutan och utanför susar Pennsylvania förbi.

8.00 am. Washington. Jag får syn på en buss som är skall till Mexico City.
Skulle hinna dit och tillbaks innan mitt Discovery Card går ut.
Nästa gång… när jag har med mig en ”Louise”.
Hoppar på en buss till Charlottesville, Virginia.

103 Stories

Inlägget gjort

– So you know Swedish? I know Swedish, säger expediten och lämnar tillbaks mitt körkort.
– Oh yeah?
– Fem och sjuttiofem… but the bottle is six dollars.
För ett par decennier sedan brukade tydligen en svensk herre vid namn Sven besöka Cal’s Liqour för att köpa brännvin. Han gick fram till kassan, lade stålarna på disken och sa ”fem och sjuttio fem”. Måste vart fin sprit. Jag lämnar Cal’s med en liten flaska Whiskey. Kanadensisks import, prescis som under spritförbudet på 20-talet. Är man i Chicago så är man.
Tar mig en promenad till Union Station. En byggnaden som känns igen från filmen The Untouchables. En scen där Kevin Costner skjuter gangsters och en barnvagn rullar ner för en trappa.

……
”Forget about feet and meters- Willis Tower is 283 Barack Obamas high” berättar en skyllt på bottenvåningen. Cirka 440 meter, vilket en gång i tiden var världsrekord. Då hette huset Sears Tower och var trotts rekordet bara det senaste i en lång rad av nyskapande byggnader i Chicago. Efter att en tredjedel av Chicago brunnit upp i den stora branden 1871 strömmade arkitekter och konstruktörer till staden för att bygga upp staden från grunden. Nu var det stålkonstruktioner och brandväggar som gällde. Gör om, gör rätt, gör nytt. Chicago förvandlades tillslut till toppmodern stad och det var här de första skyskraporna byggdes.

Jag står sist kön hela vägen fram och blir tillslut ensam i min hiss. 103 våningar på en knapp minut. Det första jag ser när dörrarna öppnas är en Amishfamilj som tittar mot horisonten. Jag frågar mig om de verkligen får åka hiss. Skäms lite för det har jag faktiskt inte med att göra. Klart de ska få åka hiss om de känner för det. Dessutom är det ibland värt att bryta regler.

……
Tysk julmarknad vid Daley Plaza. Det säljs Gluwein och öl runt torgets stora Picassostaty och ett gäng duvor värmer sig vid en eld. Jesu födelse har iscensatts med dockor och figurer. Joseph, Maria, tre vise män. Hela gänget. En pojke tittar nyfiket på krubban och tappar intresset för den bratwurst han håller i sin hand. Jag fumlar med kameran och hinner inte ta kort innan hans far säger att de skall gå vidare.
Avvaktar i tio minuter i väntan på en ny chans. Tålamod är en ordvitsares bästa vän.

……
Vid trappan upp till Art Institute of Chicago stannas jag av en man som vill sälja mig en karta.
– No thank you.
– Well can you spare me a dime?
-Eh…
-Are you goin’ in there?
-Yes I am.
– After five you can come in for free, did you know that?
– Yes, but thank you.
Han får en dollar. Jag sparar 16. En liten flicka klarar till sin pappas stora förvåning av att ta sig upp för trappan själv.
– You did it all by you self!
-Mhmm…
Ingen konst.







……

Sticker imorgon. Packar ihop mina grejer och märker att jag saknar en T-shirt. En Nasa- tröja jag köpte för ett par veckor sedan. Springer omkring på vandrarhemmet i en halvtimma och är rädd att hela dagen skall förstöras av ett litet snedsteg. Förbannar hela Chicago. Jäkla gangsterstad. Hittar tröjan i tvättmaskinen. Frid och fröjd. Tar genast tillbaka allt.
Om jag någonsin får en chans att åka någonstans i USA igen skall jag åka dit via den här staden. Via Chicago.

Self Evident

Inlägget gjort

Minusgrader och blåsigt. Efter en kort promenad är jag framme men hinner börja skaka av köld.
Går ett varv runt huset innan jag hittar en dörr till ”Willie Dixon’s Blues Heaven”.
Ringer på. Efter en minut kommer en man och öppnar.
-Welcome. You want a tour?
– Yeah sure.
– OK, there’s a 10 dollar obligatory donation.

Den guidade turen visar sig vara mycket kort.  Upp för en trappa. Genom en korridor.
-Do you get a lot of visitors?
– Well you’re the first one today. This time of the year it’s a bit iffy…
Jag leds I ett rum fyllt med stolar som står vända mot en TV. Filmvisning.
– I’ll go ahead and press play here and answer your questions afterwards. Ok?
Jag svarar med ett ”mhmm” och filmen går igång. Passar på att se mig omkring under anslaget. Bakom TV:n finns ett fönster till ett annat rum. Det ser ut som en studio.  Inser först nu att jag är i rummet där Chuck Berry spelade in ”Johnny B. Goode”. Från skakningar till rysningar.

2120 S. Michigan Ave. var mellan 1957 och 1967 hemvist för Chess Records. Ett bolag med en fantastisk historia. Rekommenderar boken Cadillac Records.

Ett par gratismuseum, en bussresa och en hisstur senare sitter jag högt uppe i John Hancock Tower ch tittar ut över staden.  En tur till observationsdäcket kostar 21 dollar men en kopp kaffe på 95:e våningen kostar 5.

John Hancock
I USA får dåd och då höra: ”Put your John Hancock Right here” vilket betyder ”Får jag be om en signatur”. Man skall alltså skriva under något med sitt namn.
Uttrycket har sitt ursprung i den stiliga autograf med vilken John Hancock skrev under The Declaration of Independence. Ett dokument som klargjorde följande;

“We hold these truths to be self-evident, that all men are created equall, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”

Hancock var ordförande i den kongress som hölls för att göra slut med Engelsmännen. Enligt myten var det han som skrev under först av alla.

Läser en stund i Woody Guthries Bound for Glory. Woody berättar om hur han och en grupp andra modiga medborgare hindrar en arg pöbel från att förstöra en japansk krog strax efter attacken mot Pearl Harbor 1941. En påminnelse om att saker och ting inte alltid är ”self evident” utan bland behöver strykas under på nytt.

Köper Campells tomatsoppa. När jag skall till att värma upp den i vandrarhemmets kök blir jag plötsligt bjuden till en middag.
-Have you been invited to the dinner?
– No.
En namnskylt på mannens bröst avslöjar att han heter Ron. Han är lärare.
– Well come and join us. A group of students from a High School outside of town are here to cook you foreigners some food. It’s part of a project giving students a global perspective.
Jag tackar vänligt ja till inbjudan. Under intagandet av en köttfärslimpa sitter jag och förklarar skillnaden mellan Sverige och Schweiz. Sjukt trevligt.
Vi är tio turister och 15 elever.  Ron berättar senare att de amerikanska eleverna är födda i nio olika länder. Honduras, Algeriet och Rumänien för att nämna ett par.  Enligt Ron kan man dessutom lägga till åtta länder på listan om man skulle räkna med föräldrarnas ursprung. Ibland är USA överraskande vackert.

The Windy City

Inlägget gjort

Det är fest på bussen. En mugg med Fanta-Vodka transporteras mellan de som vill landa mjukt efter thanksgiving. Efter en dryg timmas sömn vaknar jag av ett högljut tjut;
– You’re goin’ the wrong way!
Vi har åkt fel. Kört förbi stationen. En passagerare agerar lots.
-Wellcome to Chicago. It’s 4.30 am, säger chauffören.
Min granne tittar ut genom fönstret.
– Man, there’s allways somethin’ poppin’ Chicago.

På gatan. Det är kallt. ”The Windy City”. Jojomensan. Mot säng och sömn.
– I’m sorry sir, you can’t check in until 3 pm.

Nehe. Vad göra? Mot Chicago Museum of History förstås. Det visar sig vara gratis på måndagar.
Efter att ha åkt vilse ett par gånger når jag museet. Är i ett skick som verkar skrämma dörrvakten. Han insisterar på att jag skall lämna min väska i receptionen. Det gör jag med.


(Var väldigt trött och kommer inte ihåg allt som fanns inne på museet. Det som följer är utdrag ur anteckningsblocket)

Chicago
– Indianer i tusentals år. Fransmän i slutet av 1600-tal. Frank koloni. Pälshandel. (OBS. Måste skriva inlägg om indianer)
– Engelskt efter ”The French and Indian War”.
– 1783; Amerikanskt efter revolutionen och kriget som följde.
– Namnnet kommer från ”chekago” som på indianspråk betyder ”lök”.
– Från 1860. Staden växer kraftigt efter inbördeskriget och järnvägen.
– 1871; Stora delar av staden förstörs i en stor brand . 300 döda. 100 000 av stadens 400 000 invånare förlorar sina hem. Medans delar av staden fortfarande ryker börjar det spikas och sågas. Chicagoborna bygger upp staden från grunden. Det tar 20 år.
– Sekelskiftet: Strider mellan facket, arbetsgivare och revolutionära grupper slutar i upplopp.
– Segregation är en tickande bomb fram till 1919. det exploderar i kravaler och strider.
– 20-tal: Al Capone, spritförbud, Eliott Ness, Gangsters, Gangland Chicago. (OBS. Ett eget inlägg?)
– 60-tal; Martin Luther King vill göra Chicago till en stad där alla invånare har lika rättigheter.  Han mördas 68. Upplopp i Grant Park.
– Slutet på 1900-tal; Chicago går från tung industri till utbildnings och IT-stad.
– 2008; Barack Obama håller tal i Grant Park efter seger i presidentvalet.

Roughing It

Inlägget gjort

Skall på konsert och har satt på mig skjorta. Skall åka buss till St. Louis direkt efter. Full packning.
Utanför Andrew Jackson Music Hall blir jag orolig för tiden. Vill inte bli scen så jag går mot ett par gentlemän på trottoaren.
– Excuse me sir but…
– Sorry no, blir svaret och båda lyfter på axlarna.
– I’m just wondering if you know the time?
– Oh… 7.20.
Jag tackar och går i konserthallens entré. Skjortor, kostymer och klänningar. Finklätt. Funderar över vad som precis hänt.
De trodde att jag bad om pengar. Börjar jag se sliten ut? Det är nog väskans fel.

En säkerhetsvakt sitter vid ett skrivbord en bit bort.
– Excuse me sir but do you know where I can put my bag?
– You can put here with me. I won’t mess with it. There’s no bomb in it, right?
– Hehe, no.
Visserligen skulle jag lika gärna kunna ha ett par dynamitgubbar fasttejpade på bröstet med tanke på blickarna jag får från en del andra besökare.
Försöker ta seden dit jag kommit genom att beställa en Jack & Cola. Misslyckas och får en öl istället. Slår mig ner på min plats och min mexikanska ”pale ale” gör vad den ska. När lamporna tonas ner är jag en i gänget.
The Nashville Symphony Orchestra stämmer ihop sig och Ben Folds entrar scen. Fantastiskt!

Två timmar senare går jag för att plocka upp min väska.
-There you are. And you’ve combed your hair to, säger vakten med ett leende.
Jag svarar med ett skratt.
– So you’re a traveller. Man, you’ve been sleepin’ in public toilets, haven’t you?
Han fortsätter driva med mig en stund och vi skrattar gott båda två.
– Hey good luck… and stay out of Mexico allright.

11.00 pm. En bussterminal efter thanksgiving.
12.30 am. Mot St Louis.
7.00 am. St. Louis.

The Gateway to the west
Thomas Jefferson fattade under sin tid som president två väldigt viktiga beslut som gjort att USA ser ut som det gör idag. Det första var The Louisiana Purchase, som jag nämnt tidigare. Det andra var att ge Meriwether Lewis och William Clark i uppdrag att upptäcka en rutt fån atlanten till stilla havet. Det blev starten för ett historiskt och mytomspunnet äventyr som visade vägen för tusentals och åter tusentals nybyggare på väg västerut.
Expeditionen utgick från St.Louis som under lång tid var den sista civiliserade utposten innan vilda västern. Stadens läge vid Mississippifloden gjorde den viktig för frakt och handel i den växande nationen. Ångbåtar gjorde det möjligt att resa uppströms och var länge oumbärliga. Sedan kom inbördeskriget som delade landet och konkurens från järnvägen. Chicago tog över rollen som handelsnav.

The Mighty Mississippi
Vill skriva något fint om Mississippi men hänvisar till Mark Twain som växte upp längs floden och jobbade på de ”steamboats” som färdades på den. Min favoritbok:

”It’s lovely to live on a raft. We had the sky up there, all speckled with stars, and we used to lay on our backs and look up at them, and discuss about whether they was made or only just happened.”
– ur The Adventures of Huckleberry Finn.

21.00 Lång dag I St. Louis. En fin dag och en fin stad. Men lite långsam på en söndag då alla verkar vilja hänga i bussterminalen.
22.00 Väntar. En Mississippi…två Mississippi…Mississippi….
23.00 Mot Chicago.

St. Louis

PS. ”The best way to cheer yourself is to try to cheer someone else up.”- Mark Twain
Till GH. Hör av dig om du behöver lite cheer.