Nu reser jag till Florida och Kennedy Space Center. Donald Trump har stängt ner delar av de federala myndigheterna för att han inte får pengar till att bygga sin mur på gränsen till Mexico. Denna ”gouvernment shutdown” påverkar även NASA. Alla guidade turer inne på Kennedy Space Center har stängts ner tills vidare. Jag ska dit på söndag och hade såklart sett fram emot det. Det kanske hinner ändras men istället för att vara bitter över Trumps idioti tänkte jag skriva om en av hans föregångare.

John F Kennedy är en komplicerad figur. Men hans roll i rymdprogrammet går inte att ta miste på. I början av 60-talet har ryssarna ett stort försprång i rymden. I maj 1961 frågar Kennedy sina experter vilket mål de kan sätta för att komma ikapp och gå om sina motståndare i kapplöpningen. I maj tillkännager han USA:s nya mål i kongresshuset:

”I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out,
of landing a man on the Moon and returning him safely to Earth”

Mycket tyder på att han då tvekade på att det var rätt väg för USA. Men ett år senare är det full fart på rymdprogrammet. Och den då 45-årige presidenten börjar bli en ivrig och äkta påhejare av månprojektet. Under ett besök i Rice University i Houston sensommaren 1962 kliver Kennedy upp i talarstolen för att ge lite äventyret lite mer själ.  JFK kunde fan prata. Och hans talskrivare Ted Sorensen kunde skriva. Det är ett tal som jag tycker mycket om. Om man vill reda ut vad månlandningarna betydde och betyder är det en bra utgångspunkt. Tänkte skriva om det men det är långt och därför blir det ett par inlägg. Nu får det räcka med att jag översatt inledningen. Inte för att det är dåligt på engelska men för att översättning är en övning som gör att man funderar på vad orden betyder. Talet inleds såhär:

”Vi befinner oss på ett universitet känt för kunskap, i en stad känd för framsteg, i en stat känd för styrka. Och vi har ett behov av alla de tre sakerna. För vi träffas i en timma av förändring och utmaning, i ett decennium av hopp och oro, i en ålder av både kunskap och ignorans. Ju mer vi lär oss, desto tydligare blir vår okunskap.”

I nästa stycke berättar Kennedy vidare att de flesta forskare som någonsin funnits lever och verkar i hans samtid. Och att antalet forskare växer i en tre gånger högre takt än USA:s population. Trots detta understryker han att vidderna av det okända, obesvarade och ouppklarade är många gånger större än vår sammanlagda förståelse.

Fortsättning följer…tills dess hoppas jag att USA:s nuvarande president, med sitt eviga gapande om lätta svar på svåra frågor, hittar en liknande ödmjuk inställning till kunskap. Är hur som helst mycket peppad på den här resan och glad för att kunna sjösätta ett eget rymdäventyr. För att citera en annan aktuell 60-talsikon: ”…things should start to get interesting, right about now.”