Kennedy avslutar sitt tal på Rice University 1962 med att citera den brittiska äventyraren George Mallory som dog 40 år tidigare när han försökte bestiga Mount Everest. Mallory hade innan dess fått frågan om varför han ville klättra upp för berget.

”He said, ‘Because it is there’. Well, space is there, and we’re going to climb it, and the moon and the planets are there, and new hopes for knowledge and peace are there. And, therefore, as we set sail we ask God’s blessing on the most hazardous and dangerous and greatest adventure on which man has ever embarked”

Lämnar Titusville lite besviken över att den federala budgetkrisen inte löser sig och att jag därför inte fick komma så nära Launchpad 39. Den upplevelsen får helt enkelt…förlåt…skjutas upp. Kör söderut i min hyrbil. En Nissan Sentra som gör sitt allra bäst för att leva upp till smeknamnet ”Örnen”. Efter två timmar kör jag ut mot kusten.  Till en stad som heter Jupiter. En bit söderut ligger Trumps countryclub Mar-a-Lago. Jag tar ett bad.

Brukade tycka att det där citatet om Mount Everest var så jävla coolt. Men egentligen är det kanske lite barnsligt. Även om jag tror att det är mänskligt att få för sig något och sedan inte kunna släppa det. De senaste dagarna har jag mött en rad förklaringar till varför månlandningarna var viktiga.

I Cocoa Beach och Titusville byggdes samhällen upp runt rymdbasen. Astronauter på Kennedy Space Center menade att de inspirerade människor till att sätta höga mål och att man i jakten efter att nå till månen bidrog till en bättre värld. Några av dem poängterade att det var viktigt att USA vann rymdkapplöpningen. Jerry Carr menade att de visade vägen till Mars. NASA-ingenjören Bob Sieck sa att ”om man skulle ha en liten klisterlapp på alla produkter som utvecklats eller förbättrats tack vare Apollo, då skulle man se dem överallt”.

På rymdmuseet i Titusville hörde jag att beskrivningar av Apollo-programmet som en symbolisk handling kunde vara lite ”soft”. Lite flummigt.

Men det är inte flum. Kennedy säger inte bara ”för att rymden, månen och planeterna finns där”. Han säger också att ”nytt hopp för kunskap och fred finns där”.

Ingen har gjort det mer konkret än Apollos starkast lysande stjärna. Jag har läst en del om Neil Armstrong och förstår att han inte var någon stor filosof. De bevingade orden på månen kom han på stunden innan han klev ut ur skeppet. Landningen var hans Everest. Om han bara kunde landa var han säker på att han skulle kunna komma på något passande att säga. Men några veckor innan Apollo 11, i en intervju med Life Magazine, fick han frågan om vad resan betydde. Han svarade att resan i sig inte var så viktig, men att den kunde bli en symbol för en slags upplysning – ”a kind of enlightenment”:

”After all, the earth itself is a spacecraft. It’s an odd kind of spacecraft, since it carries its crew on the outside instead of inside. But it’s pretty small. And it’s cruising in an orbit around the sun. It’s cruising in an orbit around the center of a galaxy that’s cruising in some unknown orbit, in some unknown direction and at some un-specifi­ed velocity, but with a tremendous rate of change, position and environment.

It’s hard for us to get far enough away from this scene to see what’s happening […) From our position on the earth it is difficult to obverse where the earth is and where it’s going, or what it’s future course might be.

Hopefully, by getting a little farther away, both in the real sense and the figurative sense, we’ll be able to make some people step back and reconsider their mission in the universe, to think of themselves as a group of people who constitute the crew of a spaceship going through the universe.

If you’re going to run a spaceship you’ve got to be pretty cautious about how you use your resources, how you use your crew, and how you treat your spacecraft.”