Vehicle Assembly Building, förkortat VAB, är en enorm byggnad där NASA monterat raketer sedan början av månprojektet. 160 meter hög med världens största dörrar, 140 meter höga. Myten säger att det ibland syns moln högst uppe i taket. Nästan var man än är på the ”space coast” går det att urskilja byggnaden i horisonten. Jag använder det som riktmärke när jag sitter i bilen på väg ut till rymdbasen.

Ingången är en stor port där det står ”Explore” med stora bokstäver. Det stämmer ganska bra med humöret jag är på. Kennedy Space Center Visitor Complex är en samling utställningar som visar olika delar av NASA:s historia och potentiella framtid. Det blir en dag full av intryck. Några besvikelser och några ögonblick som blir lite för starka för att hålla tillbaks tårar. Här finns den riktiga rymdfärjan Atlantis, biografer som visar dokumentärer och en park med fullskaliga raketmodeller. Ett par kilometer österut ligger Launchpad 39, där Apollo 11 inledde resan mot månen 1969. Min bokade tur dit uteblir alltså på grund av Trumps budgetkris.

Vid lunch ställer jag mig i en kö och plockar fram en annan bokad biljett till det som kallas ”Dine with an astronaut”. Vi är 25 besökare som visas in till en matsal och jag slår mig ner vid ett bord. Där sitter fyra australiensiska systemutvecklare som tagit en avstickare från en mässa i Orlando, ett par från Boston och deras två unga döttrar och en ung kille från Sydkorea.

”Please help yourselves to the buffé. Col Jerry Carr, who will be our featured astronaut for the day, will be here in 15 minutes”, meddelar hovmästaren.

När vi småpratat en stund kommer en lite krum figur med grå mustasch, i blå overall och keps fram till vårt bord.

”How are you guys enjoying our food? They should call this event dine before an astronaut because they don’t let me eat before I’ve entertained you guys. If my jokes are good they give me dessert”.

Gerald P. (Jerry) Carr håller en presentation och berättar om sin karriär på NASA som började 1966. Reserv till Apollo 12 och 16. Det var han som satt i kontrollrummet i Houston och höll i radiokontakten när Apollo 8 rundade månen för första gången. Från november 1973 till februari 1974 spenderade han 84 dagar i rymden med Skylab 4. För att vara 86 verkar han vara i god form. När han är klar får vi fråga frågor. Blev han trött på maten ombord? (det blev han) Fick han promenera i rymden? (det fick han tre gånger) Var han någonsin rädd? (ja lite ibland). Några farsor med semesterskjortor har svårt att slita sig från micken utan att berätta om sin egna tekniska bakgrund och hur någon de känner jobbat med NASA. Jerry håller god min. Jag får micken och när jag ställer min fråga är jag rädd att den låter lite pretentiös.

”So what lessons from Apollo do you think still resonate in today’s space projects?”

”Well there are plenty but we certainly made advancements 50 years ago, both with Apollo and Skylab, that gave us information about how to live and work in space. Valuable lessons as I understand that we are making advancements for future exploration of Mars.”

Vår guide bryter eventet och säger att vi ska bilda en kö för att ta foton. Jerry, sicket proffs. När han lägger sin hand på min axel känner jag mig för första gången på hela resan lite närmare rymden.