Fabian Bengtsson Media AB

December 7, 2010

Farfar, Presidenten och Jag

En berättelse om hur presidenter kommer, presidenter åker vidare och familjen Bengtssons äventyr i Washington.

1967 är min farfar, Bengt Bengtsson i Washington. Han är den första i familjen som åkt till USA som besökare och inte som emigrant.
Det skall byggas ett sjukhus i Mariestad och farfar är i staterna med en grupp andra arkitekter och konstruktörer för att få inspiration. Tidigare under resan har studiegruppen varit i bland annat St. Louis och Chicago och nu när de är i huvudstaden. De har passat på att ta en tur till Vita Huset och står samlade vid grinden på husets sydsida. Plötsligt kommer ett gäng motorcykelburna poliser och skingrar dem. Farfar hör ett smattrande ljud och en stund senare landar en helikopter på gräsmattan framför honom. Ut kliver President Lyndon B. Johnson. Han vinkar mot åskådarna och går sedan in i Vita huset.

Det blev inget sjukhus i Mariestad. Inte 1967 i alla fall. Farfar såg en president.

43 år senare står jag vid 1600 Pennsylvania Avenue. Klockan är nio på morgonen och även solen skiner blåser det kallt. Två av ”Washingtons finest” står vid sin polisbil och snackar. De stampar i marken för att hålla värmen.
En kvinna går in genom porten till Vita huset med en kopp kaffe i ena handen och en portfölj i den andra. Ett annat gäng i businessuniform går förbi. Någon säger; ”Oh yeah, he’s home”.
President Obama är tydligen hemma.

Jag bestämmer mig för att gå runt hörnet för att se om jag kan få en bättre bild från andra sidan.
– Sorry sir but the walkway is closed, your’re gonna have to walk around that way, säger en polis och pekar mot The Washington Monument.
Jag lyder henne och hittar en plats vid ett staket cirka 400 meter från Vita huset. Trotts avståndet får jag en bestämd känsla av att något är på gång. Det pillas och donas på gräsmattan. Börjar bli ordentligt kallt men jag bestämmer mig för att vänta ett par minuter.
Ett dussin japaner ställer sig och poserar för kort. De går vidare.

Är det inte en röd matta som rullas fram? Om inget har hänt inom tio minuter går jag…
Har tappat känseln i tårna när en man med två stora kameror och stora objektiv kommer gående Han ställer sig bredvid mig. Enligt namnbrickan runt halsen heter han Tim.
Nog fan är det något på gång… tio minuter till.
Och då.
Gräsmattans ena hörn fylls med folk och jag hör plötsligt ett smattrande ljud. Vänder mig om och ser två helikoptrar flyga förbi den stora obelisken mitt på fältet.

Tim har säkert hunnit ta 20 bilder innan jag lyckats få av mig vantarna och fumlat fram min kamera. Den ena helikoptern flyger över oss och landar på gräsmattan.
– Is…is…is he coming or going, frågar jag Tim.
– He’s leaving and he should be out any minute. I’m usually on the other side of the fence. Right there on the lawn. Better view.
Tims puls verkar inte vara lika hög som min.
Rotorbladen slutar snurra. Det går tio minuter. 20 minuter.
– Ah, thats him right there, säger Tim.
Jag ser ett par skuggor bakom ett träd.
– Is that him?
– Yes…one of ’ems him.
Rotorbladen börjar snurra igen. Helikoptern lyfter, flyger över mitt huvud och försvinner i riktning mot The Potomac.
Tim packar ihop sina saker och går vidare. Jag står kvar med öppen vidöppen mun.