I slutet av intervjun med NASA-ingenjören Bob Sieck frågar jag om arvet efter Apollo-programmet. Om varför det var viktigt. Och vad det betyder idag. Han har fascinerande saker att säga om det.
– If the russians had beat us that would have been a downer for the democratic way of life. But It’s not only that we got to the moon first. There are not many moments in human history where people on this planet have been galvanized in thinking that we really are one people. There are lots of times where we have come together after a tragedy but to be joined together by a positive moment is rare. Maybe it was just a brief paus in the day to day lives but we came together in thinking ’wow isn’t it incredible what people can do’.

Det senaste decenniet har Orlando vuxit så mycket att Titusville blivit som en förort. Det går snabbare att åka till andra sidan Orlando härifrån än från centrala Orlando menar Bob Sieck. Nu är staden inte längre lika beroende av NASA. Men det är en stad som präglats av närheten till rymden. Här går man i skola på Astronaut high School.

Efter intervjun tar jag bilen till vattnet som vätter mot Kennedy Space Center. Till en park tillägnad alla som jobbat med rymdprogrammet. Ett nygift par poserar framför en kamera med tidsinställning. Här träffar jag en man som presterar sig som ”Everywhere” Clifford. Varför smeknamnet? För att han bor överallt förklarar han. Han frågar vem jag är och jag förklarar att jag är här för att skriva om 50-årsjubileet av den första månlandningen.
– I lived through it all. I worked there as a janitor for a while and I’ve sen all the launches from here. Shit, I’m like a historian!

– But you know. While they were busy and focused on going to moon, at the same time we had a country where whites and blacks still had separate bathrooms. That ain’t right. So I started protesting.

Han förklarar att han var aktiv inom medborgarrättsrörelsen. Och att Apollo-programmet skedde i en kaotisk tid i landet. Everywhere har ju givetvis rätt. Och man bör ju se Bobs svar om ”the democratic way of life” ur det perspektivet. USA har mörker i sin historia som man inte kan blunda för. Och rasism är fortfarande ett stort sår i landet.

Det fanns flera motiv till att åka till månen. Men utan kalla kriget och rymdkapplöpningen mot öst hade det inte blivit av. Och parallellt med projektet eskalerade kriget i Vietnam. Det är otroligt vad människor är kapabla att göra. Att landa och promenera på månen är ett exempel. Men det är också Son My Massakern, där amerikanska soldater avrättade upp mot 500 obeväpnade sydvietnameser 1968. Oskyldiga människor. Det är också en del av kalla kriget.

Det här kanske verkar som ett sätt att problematisera lite för att annars helt ogenerat kunna lyfta fram Apollo-projektet som något fint. Och jag är inte tillräckligt smart för att måla en fullständig och nyanserad bild. Men det handlar inte bara om att vara historiskt korrekt. Det handlar också om att ha en nykter bild av sånt som vi är stolta över när vi tittar framåt. Månlandningarna var enormt stora steg. Inte bara för USA utan för oss som homo sapiens. Det fortsätter att beröra många av oss. Men om vi ska slå oss för bröstet för storverk och fina bedrifter bör vi också vara ödmjuka inför våra mörkaste handlingar.