Fabian Bengtsson Media AB

Self Evident

December 1, 2010

Minusgrader och blåsigt. Efter en kort promenad är jag framme men hinner börja skaka av köld.
Går ett varv runt huset innan jag hittar en dörr till ”Willie Dixon’s Blues Heaven”.
Ringer på. Efter en minut kommer en man och öppnar.
-Welcome. You want a tour?
– Yeah sure.
– OK, there’s a 10 dollar obligatory donation.

Den guidade turen visar sig vara mycket kort.  Upp för en trappa. Genom en korridor.
-Do you get a lot of visitors?
– Well you’re the first one today. This time of the year it’s a bit iffy…
Jag leds I ett rum fyllt med stolar som står vända mot en TV. Filmvisning.
– I’ll go ahead and press play here and answer your questions afterwards. Ok?
Jag svarar med ett ”mhmm” och filmen går igång. Passar på att se mig omkring under anslaget. Bakom TV:n finns ett fönster till ett annat rum. Det ser ut som en studio.  Inser först nu att jag är i rummet där Chuck Berry spelade in ”Johnny B. Goode”. Från skakningar till rysningar.

2120 S. Michigan Ave. var mellan 1957 och 1967 hemvist för Chess Records. Ett bolag med en fantastisk historia. Rekommenderar boken Cadillac Records.

Ett par gratismuseum, en bussresa och en hisstur senare sitter jag högt uppe i John Hancock Tower ch tittar ut över staden.  En tur till observationsdäcket kostar 21 dollar men en kopp kaffe på 95:e våningen kostar 5.

John Hancock
I USA får dåd och då höra: ”Put your John Hancock Right here” vilket betyder ”Får jag be om en signatur”. Man skall alltså skriva under något med sitt namn.
Uttrycket har sitt ursprung i den stiliga autograf med vilken John Hancock skrev under The Declaration of Independence. Ett dokument som klargjorde följande;

“We hold these truths to be self-evident, that all men are created equall, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”

Hancock var ordförande i den kongress som hölls för att göra slut med Engelsmännen. Enligt myten var det han som skrev under först av alla.

Läser en stund i Woody Guthries Bound for Glory. Woody berättar om hur han och en grupp andra modiga medborgare hindrar en arg pöbel från att förstöra en japansk krog strax efter attacken mot Pearl Harbor 1941. En påminnelse om att saker och ting inte alltid är ”self evident” utan bland behöver strykas under på nytt.

Köper Campells tomatsoppa. När jag skall till att värma upp den i vandrarhemmets kök blir jag plötsligt bjuden till en middag.
-Have you been invited to the dinner?
– No.
En namnskylt på mannens bröst avslöjar att han heter Ron. Han är lärare.
– Well come and join us. A group of students from a High School outside of town are here to cook you foreigners some food. It’s part of a project giving students a global perspective.
Jag tackar vänligt ja till inbjudan. Under intagandet av en köttfärslimpa sitter jag och förklarar skillnaden mellan Sverige och Schweiz. Sjukt trevligt.
Vi är tio turister och 15 elever.  Ron berättar senare att de amerikanska eleverna är födda i nio olika länder. Honduras, Algeriet och Rumänien för att nämna ett par.  Enligt Ron kan man dessutom lägga till åtta länder på listan om man skulle räkna med föräldrarnas ursprung. Ibland är USA överraskande vackert.

The Windy City

November 30, 2010

Det är fest på bussen. En mugg med Fanta-Vodka transporteras mellan de som vill landa mjukt efter thanksgiving. Efter en dryg timmas sömn vaknar jag av ett högljut tjut;
– You’re goin’ the wrong way!
Vi har åkt fel. Kört förbi stationen. En passagerare agerar lots.
-Wellcome to Chicago. It’s 4.30 am, säger chauffören.
Min granne tittar ut genom fönstret.
– Man, there’s allways somethin’ poppin’ Chicago.

På gatan. Det är kallt. “The Windy City”. Jojomensan. Mot säng och sömn.
– I’m sorry sir, you can’t check in until 3 pm.

Nehe. Vad göra? Mot Chicago Museum of History förstås. Det visar sig vara gratis på måndagar.
Efter att ha åkt vilse ett par gånger når jag museet. Är i ett skick som verkar skrämma dörrvakten. Han insisterar på att jag skall lämna min väska i receptionen. Det gör jag med.


(Var väldigt trött och kommer inte ihåg allt som fanns inne på museet. Det som följer är utdrag ur anteckningsblocket)

Chicago
– Indianer i tusentals år. Fransmän i slutet av 1600-tal. Frank koloni. Pälshandel. (OBS. Måste skriva inlägg om indianer)
– Engelskt efter “The French and Indian War”.
– 1783; Amerikanskt efter revolutionen och kriget som följde.
– Namnnet kommer från “chekago” som på indianspråk betyder “lök”.
– Från 1860. Staden växer kraftigt efter inbördeskriget och järnvägen.
– 1871; Stora delar av staden förstörs i en stor brand . 300 döda. 100 000 av stadens 400 000 invånare förlorar sina hem. Medans delar av staden fortfarande ryker börjar det spikas och sågas. Chicagoborna bygger upp staden från grunden. Det tar 20 år.
– Sekelskiftet: Strider mellan facket, arbetsgivare och revolutionära grupper slutar i upplopp.
– Segregation är en tickande bomb fram till 1919. det exploderar i kravaler och strider.
– 20-tal: Al Capone, spritförbud, Eliott Ness, Gangsters, Gangland Chicago. (OBS. Ett eget inlägg?)
– 60-tal; Martin Luther King vill göra Chicago till en stad där alla invånare har lika rättigheter.  Han mördas 68. Upplopp i Grant Park.
– Slutet på 1900-tal; Chicago går från tung industri till utbildnings och IT-stad.
– 2008; Barack Obama håller tal i Grant Park efter seger i presidentvalet.

Roughing It

November 29, 2010

Skall på konsert och har satt på mig skjorta. Skall åka buss till St. Louis direkt efter. Full packning.
Utanför Andrew Jackson Music Hall blir jag orolig för tiden. Vill inte bli scen så jag går mot ett par gentlemän på trottoaren.
– Excuse me sir but…
– Sorry no, blir svaret och båda lyfter på axlarna.
– I’m just wondering if you know the time?
– Oh… 7.20.
Jag tackar och går i konserthallens entré. Skjortor, kostymer och klänningar. Finklätt. Funderar över vad som precis hänt.
De trodde att jag bad om pengar. Börjar jag se sliten ut? Det är nog väskans fel.

En säkerhetsvakt sitter vid ett skrivbord en bit bort.
– Excuse me sir but do you know where I can put my bag?
– You can put here with me. I won’t mess with it. There’s no bomb in it, right?
– Hehe, no.
Visserligen skulle jag lika gärna kunna ha ett par dynamitgubbar fasttejpade på bröstet med tanke på blickarna jag får från en del andra besökare.
Försöker ta seden dit jag kommit genom att beställa en Jack & Cola. Misslyckas och får en öl istället. Slår mig ner på min plats och min mexikanska ”pale ale” gör vad den ska. När lamporna tonas ner är jag en i gänget.
The Nashville Symphony Orchestra stämmer ihop sig och Ben Folds entrar scen. Fantastiskt!

Två timmar senare går jag för att plocka upp min väska.
-There you are. And you’ve combed your hair to, säger vakten med ett leende.
Jag svarar med ett skratt.
– So you’re a traveller. Man, you’ve been sleepin’ in public toilets, haven’t you?
Han fortsätter driva med mig en stund och vi skrattar gott båda två.
– Hey good luck… and stay out of Mexico allright.

11.00 pm. En bussterminal efter thanksgiving.
12.30 am. Mot St Louis.
7.00 am. St. Louis.

The Gateway to the west
Thomas Jefferson fattade under sin tid som president två väldigt viktiga beslut som gjort att USA ser ut som det gör idag. Det första var The Louisiana Purchase, som jag nämnt tidigare. Det andra var att ge Meriwether Lewis och William Clark i uppdrag att upptäcka en rutt fån atlanten till stilla havet. Det blev starten för ett historiskt och mytomspunnet äventyr som visade vägen för tusentals och åter tusentals nybyggare på väg västerut.
Expeditionen utgick från St.Louis som under lång tid var den sista civiliserade utposten innan vilda västern. Stadens läge vid Mississippifloden gjorde den viktig för frakt och handel i den växande nationen. Ångbåtar gjorde det möjligt att resa uppströms och var länge oumbärliga. Sedan kom inbördeskriget som delade landet och konkurens från järnvägen. Chicago tog över rollen som handelsnav.

The Mighty Mississippi
Vill skriva något fint om Mississippi men hänvisar till Mark Twain som växte upp längs floden och jobbade på de ”steamboats” som färdades på den. Min favoritbok:

“It’s lovely to live on a raft. We had the sky up there, all speckled with stars, and we used to lay on our backs and look up at them, and discuss about whether they was made or only just happened.”
– ur The Adventures of Huckleberry Finn.

21.00 Lång dag I St. Louis. En fin dag och en fin stad. Men lite långsam på en söndag då alla verkar vilja hänga i bussterminalen.
22.00 Väntar. En Mississippi…två Mississippi…Mississippi….
23.00 Mot Chicago.

St. Louis

PS. “The best way to cheer yourself is to try to cheer someone else up.”- Mark Twain
Till GH. Hör av dig om du behöver lite cheer.

Nashville

November 28, 2010

The Country Music Hall Of Fame

Country Pie

November 27, 2010

Det verkar det vara ”dagen efter” för de flesta. Dagen efter Thanksgiving och en rejäl matberusning. Den kallas allmänt för ”Black Friday”. Namnet till trotts visar Nashville idag upp en färgglad och vacker sida.
Står vid 34 Music Square East och tittar på ett hus där 1967 spelade in Blonde On Blonde. Adressen stämmer i alla fall och jag bestämmer mig för att jag hittat rätt. Går vidare in till stan. Dricker kaffe och besöker The Tennesse State Museum som visar vara både fint och gratis.

Andrew Jackson
Amerikas sjunde president är en av de färgstarkaste figurerna som suttit i Ovala Rummet. Han föddes 1767 i North Carolina och deltog, blott tretton år gammal, i kriget mot engelsmännen. Han tillfångatogs och ärrades för livet av en Engelsk officers svärd efter att han vägrat putsa dennes skor.
Den unge Andrew utbildade sig till jurist och skickades 1896 till Washington som Tennesses första representant i kongresshuset.
Under första halvan av 1800-talet var dueller vanligt förkommande i södern. Ett sätt att klara upp skulder, dispyter och ärekränkningar och en gren i vilken Jackson ansågs vara särskilt skicklig. Han skall ha deltagit i ett flertal dueller men det finns bara bevis för att han tagit livet av en av sina motståndare.
1812 var det åter dags för krig mellan de förenta staterna och England och det var nu Jackson lade grunden för sin framtida politiska karriär. Han utsågs till överste och fick snart smeknamnet ”Old Hickory” tack vare att han ansågs vara hård som hickoryträ.
Efter att ha besegrat de Tennesses Creek Indianer som beväpnades och stöddes av Engelsmännen marscherade Jacksons trupper söderut. I ”The Battle of New Orleans” besegrade de en Engelsk armé som var klart större i antal. ”Old Hickory” blev nationalhjälte. Detta till trotts förlorade han 1824 års presidentval till John Quincy Adams men han gav inte upp. Han grundade ett nytt parti, The Democratic Party, och inledde en intensiv kampanj som ledde till att 1928 valdes till Amerikas sjunde president.
Vad han uträttade som ”Comander in chief” lämnar jag till en annan gång men det skall sägas att han inte var en Indianvän och ställde till ganska ordentligt för den Amerikanska urbefolkningen.
Jackson utsattes för ett par försök till attentat. Under ett besök i South Carolina 1830 smög en beväpnad man fram till honom och avlossade två skott som båda missade. Presidenten svarade med att slå ner attentatsmannen med sin käpp.
Efter två mandatperioder bosatte han sig i sitt gods i Tennesse.

Nashville är sannerligen en vacker stad. Men kall. Rattmuff på. Söker värme i en av stadens många Honky-Tonks. På Tootsie’s scen står ett band och spelar Chicken Fried av The Zac Brown Band.
Går vidare. En man kommer ut ur en quick-mart. Ser ut som en uteliggare men håller ett par sedlar i handen. Han närmar sig ett par skatekillar på trottoaren. De får pengarna.
-Sorry guys, they wouldn’t let me do it…
Något sager mig att det har med “cold beer on Friday night” att göra.

Jag avslutar dagen med en bit Pumpkin Pie. Servitören säger att det är kallt. Jag svarar att jag är från Sverige och borde vara van men att det var en tuff omställningen från New Orleans.
– Ya been to Indonesia? I was there when it was ours during the war. The humidity  is a real bitch but otherwise it’s quite nice.
– Hmm…
– But boy, I’ll tell ya…DON’T MESS WITH’EM…when they get angry, they go nuts.

Country Pie- Bob Dylan Från Nashville Skyline1969
Just like old Saxophone Joe
When he’s got the hogshead up on his toe
Oh me, oh my
Love that country pie.

Listen to the fiddler play
When he’s playin’ ’til the break of day
Oh me, oh my
Love that country pie.

Rasberry, strawberry, lemon and lime
What do I care?
Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum
Call me for dinner, honey, I’ll be there.

Saddle me up on my big white goose
Tie me on ‘er turn her loose
Oh me, oh my
Love that country pie.

I don’t need much and that ain’t no lie
Ain’t runnin’ any race
Give to me my country pie
I won’t throw it up in anybody’s face.

Shake me up that old peach tree
Little Jack Horner’s got nothin’ on me
Oh me, oh my
Love that country pie.

Thanksgiving

November 26, 2010

Jag lämnar New Orleans. Bodde på ett vandrarhem som låg ett stenkast från huset där Dylans Oh Mercy spelades in.
Står i busskö på terminalen. Pratar med Don som skall fira thanksgiving med sin familj. Precis som många andra är han lite stressad över att hinna hem till den stora dagen.
– Man it’s crazy travllin’ like you do. Goin’ allround like that.
Just nu håller jag med Don. Trötta ben. Kommer till slut på bussen. Upptäcker först inte hur söt tjejen bredvid mig är. Hon tappar sin vattenflaska på min fot och ber om ursäkt för sina ”spasms”.

”Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again”  – fast bara för att bussen skall tankas. Alla måste gå av en stund.
Lämnar Mobile, Alabama. 10.40 pm.

Hon är från Ohio och är på väg till Montogomery, Alabama för fira att Thanksgiving med sin far. Hon pluggar till geolog i Batton Rouge, är intresserad av stenar och är vacker som en dag – klockan är mitt i natten.
– I’m Fabian by the way, säger jag efter en stund.
– Ehm, I’m Isis. Nice to meet you.
Vi pratar om musik och om vad vi skulle vilja se i världen. Hon verkar också tycka att min resa är galen. Just nu trivs jag väldigt barr.
Vi säger hejdå i Montgomery. (En konstig situation som börjar med en ansats till en kram men som slutar i något som nästan inte räknas som ett handtag. IDIOT!)
– You should get yourself some coffee, säger hon på väg ut ur Bussterminalen och när jag minuten senare går mot ett närliggande McDonalds som visar sig vara stängt ser jag henne vinka i rutan på sin pappas bil.
Tack Isis.

Kliver på bussen till Birmingham 05.00 am.
Sover en timma innan ett bussbyte i Birmingham 06.40.
På väg till Nashville 07.45 am.
På stationen. Ser Nashville Skyline. 12.30 pm.

På väg mot Music City Hostel. Ett par uteliggare under en bro frågar om jag ätit något under dagen och erbjuder mig en del av deras thanksgivingfest. Jag tackar vänligt nej och fortsätter gå.
Jag känner matos. Ser ännu inte huset men doften leder mig den sista biten.
– You checkin in?
– Yes I am.
– Great! Just in time.
Förberedelserna är I full gång. Kalkon, potatis, paj.

Under måltiden diskuteras det vapenvård och kollas football. Ett sällskap på omkring 20 – vänner till vandrarhemmets ägare och gäster sida vid sida.
– Our natives started it all a couple of thousands years ago, säger en man från trakten som kallas för Fair-Bear och har tillagat “Sweet Potatoes”.
Mannen som lagat korvgrytan har problem med sin Dessert Eagle. Han klagar på att ammunitionen fastnar.
– Yeah it does that, svarar någon, but I know this guy in North Carolina who can fix it for ya.
Det uppstår en liten dispyt mellan ”korvgrytan” och ”Fair-Bear” om huruvida Colt 45:an är att lita på. De kommer överens om att inget är som en ”Shotgun”.
– Man..I should never have sold my AK-47.

Fantastiskt god kalkon. Ett par kvarter härifrån spelade Dylan in Blonde on Blonde.

IMG_1762

N’awlins #2

November 25, 2010

The Louisiana Purchase

New Orleans har varit huvudstad I både en spansk och sedan en fransk koloni. I början av 1800-talet började kriget i Europa bli dyrt för Napoleon och han behövde pengar. Den Amerikanska regeringen kontaktades och 1803 köpte President Thomas Jefferson Louisiana för 15 miljoner dollar. Affären  har kommit att bli känd som ”The Louisiana Purchase” även om ytan Jefferson kom over egentligen var mycket större än så;
Louisiana
Arkansas
Missouri
Oklahoma
Kansas
Iowa
Nebraska
Delar av vad som idag är Wyoming, Colorado, New Mexico, North Dakota, South Dakota och Minnesota.

USA blev dubbelt så stort.

– Hey boy, I know where you got them sneakers.
– Excuse me?
Två män sitter längs trottoaren. Den ena ställer sig upp och sträcker fram handen.
– Welcome to N’awlins. My name’s Shoeshine-Pual and I bet I can tell you where you got them sneakers.
– Oyeah, mumlar jag.
Paul böjer sig ner, sprutar något medel på mina skor och börjar putsa..
– My name’s Shoeshine Paul and I never told you I’d know where ya bought the sneakers. Only where ya got’em. You got’em on your feet. Now this should teach you to things. Number one; never make a bet with a stranger cuz a stranger always wins. Number to; a shoeshine in New Orleans costs 20 bux.
– Well…

Har blivit lurad men har verkligen lust att punga ut med 20 dollar. Kan jag bara gå vidare? Njae… Springa? Nej… Bäst att försöka mildra skadorna lite. Försök spela självsäker.

– Well you are not getting 20 dollars. Here’s five.
Jag plockar fram en sedel ur fickan.
– Five dollars? Boy this ain’t New York.
– Yeah well it’s what you get.
Jag vänder männen ryggen och börjar gå. Efter ett par steg hör jag dem säga till varandra:
”Five dollars. I’ll tell you some people…”

Det råkar vara precis vad jag tänker. Fem dollar. Thomas Jefferson var en bättre businessman än jag.

DEt finns väldigt mycket att säa om New Orleans. Det verkar vara en stad med många hemligheter. Vacker, festlig och ganska sorglig. När jag checkar ut från vandrarhemmet säger kvinnan i kassan till mig att jag måste stanna längre nästa gång. Jag håller med. Mot Nashville!

N’awlins #1

November 24, 2010

11.30 am. Bussen går en minut över. Helt plötsligt dyker det upp folk från alla håll. Från El Paso, Dallas och Nashville. Alla skall till New Orleans. Jag står sist i kön och börjar ana att det dröjer innan jag kommer iväg.
– They have ordered two extra buses. säger kvinnan framför mig.
Strax efter midnatt börjar kön röra på sig. En neongul väst märkt med ”greyhound” delar kön i tre delar. Vi som står sist hönvisas till dörr nummer fem. Lämnar ryggsäcken i bagageluckan och går ombord. Det är fullt. Mer folk än vanligt. Slår mig ner längst bak i bussen vid en korpulent man som säger ”si” när jag frågar om jag får sitta bredvid honom.
Motorn går igång. En äldre man stiger på bussen.  Han är upprörd.
– He’s high as a motherf**ker!
– Who, säger mannen bredvid mig.
– The driver on the other buss. He’s so f**ked up they’re gonna take a drug test on him.
Hela bussen brister ut I ett våldsamt garv.
– Hey, they´re loading off our stuff, säger någon.
– Ah, hell no! Såger ett gäng killar och reser sig upp för att protestera.
De hindras av föraren som börjar bli arg.
– You be cool, ya here me?
Vi åker iväg. Den första bussen stannar kvar. 12.20 am.

”Batton Rouge, Batton Rouge, tswhat I’m talkin’bout”
Vaknar. Somnar om.
N’awlins!
Vaknar igen. Tar mitt handbagage och går av.
Är i New Orleans. Fuktigt. Varmt. 7.00 am.

Hittat ett rum och bytt om till shorts. Får order om att steka pankakor till frukost. 8.00 am.

Står vid korsningen Religious/ Race. På väg i till stan. 9.00 am.
På väg upp för rulltrappan till The River Walk Får jag en första syn. Når toppen och där rinner Mississippi. Tappar andan.

9.00 am – 18.00 pm: Promenerar omkring i The French Quarters. Dricker en kopp kaffe och hoppar på en färja över till Old Town Algiers. Skakar av lycka på vägen över. The Mighty Mississippi under mina fötter.

“Because It’s There”

November 23, 2010

– As you see on the map here, the international space station is orbiting the earth and is right now flying over the northern pacific. It will soon enter Oregon.
Jag har precis anlänt till Johnson Space Center, NASA:s högkvarter i Houston och slagit mig nerpå en stol i en föreläsningssal. Lyssnar på en dam som heter Donna. Med klar stämma går hon genom vad rymdstationen gör och vad de sysslar med på marken. På kontoret.

Enligt planerna skall Discovery, den rymdfärja som vart i rymden flest gånger av alla, skjutas upp den 3 december. Oklart vad som skall hända sen.
– The days of the space shuttle are over, säger Donna.
När hon en halvtimma senare pratat klart befinner sig den internationella rymdstationen över atlanten. På tv ser den ut röra sig ganska stillsamt men i själva verket går det galet fort.
17 500 miles i timman = 5 miles/ timma= Hela USA under en föreläsning.
Är hungrig. Launch time.

Guidad visning med tåg runt NASA:s område.
En titt på en gammal raket. Apollo 1, vars besättning omkom 1967 i en brandolycka under övning nere på jorden. En olycka som nästan satte stop för hela månprojektet.
Kikar in i The Mission Control Room. Det var här meddelandet ”The Eagle has landed” togs emot 1969.
Rummet är fullt av gamla datorer, tangentbord och skärmar. Över en dricksvattenfontän vid väggen hänger en spegel. Den fanns från början ombord på Apollo 13 och är prydd med en hälsning från expeditionens besättning. Ett tack för att kontrollgubbarna tog dem tillbaks till jorden.
”Houston, we have a problem” och så vidare.


Ett ögonblick inne i astronauternas övningssal. Någonstans på området finns en enorm vattentank som används för att simulera tyngdlöshet. Vi kommer aldrig dit.

– What’s this good for, givin’ someone a job?
Mannen som sitter bredvid mig på tåget är besvärad. Hans fru verkar skämmas lite över kommentaren han just kläckt ur sig. Hon gömmer sig lite bakom en broschyr.
Han syftar inte på rymdprojektet i sin helhet. Vad han menar är att den guidade turen skulle kunna effektiviseras. Vid starten tilldelades alla passagerare ett kort med en siffra på. Oklart varför. Vi får instruktioner om att lämna tillbaks dem. Oklart varför. Min tåggranne är irriterad.
Kanske kan hans fråga riktas mot hela rymdprojektet. Vad är det bra för?

Jag är och kommer alltid att vara helt såld på rymden. Bryr mig inte om ifall en ”spacesuit” kostar 12 miljoner dollar. Rymdforskning är coolt och vackert. Varför hålla på med det? För att man upptäcker saker. ”Because it’s there” som Kennedy sa.
Mitt intresse har flera orsaker. Jag minns att jag stannade uppe med farfar för att kolla på kometen Hale Bop när den gled förbi någon gång 90-talet. En del av hans entusiasm har nog smittat av sig. Satt också klistrad framför Från Jorden till Månen när SVT sände serien. Kanske har Kenneth Cameron med saken att göra. En livs levande astronaut från Houston som ett tag bodde på vår gata hemma i Göteborg.
Blir lite besviken över att Voyager-projektet inte finns representerat i rymdcentrats museum. Det vackraste NASA tagit sig till och anledningen till att alliens när som helst kan dyka upp och kräva att få höra mer från den där Chuck Berry. Mer om en annan annan gång.

Under eftermiddagen spanar jag in ett par filmer i en gigantisk biosalong. Inside The International Space Station och To Be A Astronaut.
Funderar på att ta en kaffe. Klockan är fem och rymdkontoret stänger. Kaffet blir uppskjutet.

Rolling Stone

November 22, 2010

Det kan vara jävligt skönt  att tappa bort sig själv. En känsla som dyker upp när man fyller en dag med så mycket upplevelser att man förlorar tidsuppfattningen. Timmarna flyter ihop och det krävs koncentration för att minnas vad som hänt på morgonen. Att rusa genom en dag, nyfiken och hungrig utan att älta saker. Att tappa bort sig själv bland alla intryck och bli osynlig när man tänker tillbaks på vad man varit med om.
I vildmarken hände detta nästan varje dag. Tror att det var lättare när vi var en grupp. Lite intensivare. Lite lättare att hålla igång hjärnan.

Det är svårare att nå dit själv. Jag får gå upp tidigare på morgonen, och gå och lägga mig senare. Gå lite snabbare och hålla ögonen lite öppnare. Annars är det lätt att börja grubbla och det är slöseri med tid.

Det är på många sätt skönt att resa själv. Om jag vill spendera tre timmar på ett museum för att studera Texas historia kan jag göra det utan behöva ta hänsyn till någon annan. Och när jag vill finns det folk runt omkring att prata med. På stan, där jag bor eller på bussen.
Men för det mesta är jag ändå helt själv.
Började kännas ensamt igår i Austin. Kanske var det den kollektiva fotbollshysterin som gjorde att jag kände mig lite utanför. Började mumla för mig själv på gatan. Blev orolig.
Kändes bättre när jag vaknade i morse. På väg någonstans. Rör på mig. Mot Houston.

Det här landet är fullt av galna människor. Jag menar inte på tokiga på det sättet som alla jänkare är. Jag menar de som är galna på riktigt. Uteliggare, bums, hoboes, tiggare. Alla är kanske inte knäppa men de är i alla fall inte helt friska.
Mannen på gatan som pratar med sig själv och kollar snett på allt och alla. Misstänksam och ständigt på sin vakt även om det egentligen var längesedan han senast hade koll.
Kvinnan med trasiga kläder inne på McDonald’s som kommer fram och viskar något jag inte uppfattar och sedan blir utslängd.
Tomburksamlaren i Santa Monica utan händer. Hans armar såg ut att ha kapats av vid armbågen och han tittade argt på mig när jag försökte ge honom en flaska.
Krigsveteranerna i San Diego och halva befolkningen i Los Angeles.
Någon gång har det gått det snett, gått åt helvete, skitit sig och de har hamnat i ett läge som det är svårt att ta sig ur. Så går det för människor i Göteborg också men jag tror att det är vanligare i USA. Kanske är naiv men jag inbillar mig att man i Sverige, om saker fungerar som de skall, landar lite mjukare och får mer hjälp att ta sig upp.
Det är många som far illa i USA och det är tråkigt att se. Efter ett tag blir det ganska jobbigt.

Är ganska långt hemifrån. Långt från den trygghet som jag vet finns i Göteborg. Jag har bara varit borta ett par veckor och jag har inte glömt att jag har ett hem, en familj och vänner jag tycker sjukt mycket om. Trygghet som jag är bortskämd med men som galningarna saknar.
Mitt äventyr är litet…men för mig känns det stort.
Det är lite ensamt…men samtidigt jävligt spännande.

Att vara helt ensam.
Utan koll på vägen hem.
Som helt okänd.
Som en luffare.
Och hur känns det?