Tolv personer har promenerat på månen. För att göra det möjligt krävdes ett projekt som involverade över 400 000 personer. Svetsare som satte ihop rymdkapslar, matematiker som räknade ut vägen till månen, läkare som testade astronauternas hälsa, ingenjörer som byggde raketer…runtom i hela USA. Bara på Kennedy Space Center jobbade 30 000 människor i tre skift dygnet runt.

Vi har sagt klockan 10 men jag är lite tidig. Väntar i bilen utanför en byggnad som hade kunnat vara vilken som helst i Titusville. Utanför ingången står en bil med en rymdfärja på sin registreringsskylt. På ingången till huset står det American Space Museum, ett litet ideellt drivet museum som skapats på initiativ av personer som bor i närheten och varit engagerade i rymdprojektet. De vill ge det ett hjärta I den stad som ligger närmast rymdbasen.  Jag går in och hälsar på mannen som jag är här för att intervjua. Samtidigt hamnar vi mitt i en guidad tur med andra besökare.

– This is a living legend, ladies and gentlemen. This guy lived through it all. Bob, was it 52 launches you did?, säger guiden som jag senare lär känna som Mark.
– Well I had had 52 landings and that’s the number that I count, svarar Bob Sieck.

Bob Sieck började jobba på Kennedy Space Center, eller ”The Cape” som han säger, 1964. Som nyutbildad ingenjör gjorde han en tid inom försvaret innan han sökte sig till NASA. Den första uppgiften var  att som ”Medical Engineer” hålla koll på data som registrerade astronauters hälsa.

– During the first launch I did I think my heartbeat was faster than the guys in the space ship.

Vi har fått låna ett rum som brukar användas för studiebesök från skolklasser. Bob går på toa och innan han kommer tillbaks hör jag hur han pratar med en av gästerna.

– Is there a lot of interest from media for your now?, frågar någon.
– Well the Europeans seem to have a big interest in the Apollo anniversary. I’m doing an interview with BBC in a couple of weeks and now I’m talking to this guy Fabian from Sweden.

Vi sitter och pratar i två timmar om Bobs karriär. Efter månlandningarna jobbade han med projektet med Space Shutteln och befordrades stegvis till Launch Director med ansvar för att skjuta upp och landa 52 ”missions”. Under Apollo-projektet jobbade han med att testa hur olika system och funktioner integrerade med varandra i ”The Comand module”, kapseln som astronauterna flög i på väg till månen.

In you daily work with Apollo, did you think about scope of the whole project?
– From my perspective, no. I knew I was a part of a much bigger process, but I had to make my piece work.  The message from the bosses was that, regardless of what you were working on, even if you were sitting in some dark corner in a building without windows in the middle of the night months before the space mission, the bolt you were tightening and the test sheet you signed, was just as important as the final order to ‘GO’ five minutes before launch.

En vän upplyste mig för några år sedan om något som kallas för Stendahls Syndrom. Ett tillstånd ”som kan orsaka snabba hjärtslag, yrsel och hallucinationer när en individ exponeras för konst. Vanligtvis inträffar detta tillstånd när konsten är speciellt vacker eller om en stor mängd konst är samlad på en plats”.

Försöker verka proffsig men vid ett par tillfällen när jag ställer frågor är det lite så jag känner. Bob är cool. Men att för en stund komma nära en person som var en del av den enorma apparaten känns stort.
– During the first Apollo Mission, I remember looking up at the moon, thinking that there are two people up there looking back us. I mean think about that…really…really…think about that.

Om man vill läsa mer om Bob Siecks makalösa karriär kan man plocka upp nästa nummer av Populär Astronomi.