Fabian Bengtsson Media AB

103 Stories

December 3, 2010

– So you know Swedish? I know Swedish, säger expediten och lämnar tillbaks mitt körkort.
– Oh yeah?
– Fem och sjuttiofem… but the bottle is six dollars.
För ett par decennier sedan brukade tydligen en svensk herre vid namn Sven besöka Cal’s Liqour för att köpa brännvin. Han gick fram till kassan, lade stålarna på disken och sa ”fem och sjuttio fem”. Måste vart fin sprit. Jag lämnar Cal’s med en liten flaska Whiskey. Kanadensisks import, prescis som under spritförbudet på 20-talet. Är man i Chicago så är man.
Tar mig en promenad till Union Station. En byggnaden som känns igen från filmen The Untouchables. En scen där Kevin Costner skjuter gangsters och en barnvagn rullar ner för en trappa.

……
”Forget about feet and meters- Willis Tower is 283 Barack Obamas high” berättar en skyllt på bottenvåningen. Cirka 440 meter, vilket en gång i tiden var världsrekord. Då hette huset Sears Tower och var trotts rekordet bara det senaste i en lång rad av nyskapande byggnader i Chicago. Efter att en tredjedel av Chicago brunnit upp i den stora branden 1871 strömmade arkitekter och konstruktörer till staden för att bygga upp staden från grunden. Nu var det stålkonstruktioner och brandväggar som gällde. Gör om, gör rätt, gör nytt. Chicago förvandlades tillslut till toppmodern stad och det var här de första skyskraporna byggdes.

Jag står sist kön hela vägen fram och blir tillslut ensam i min hiss. 103 våningar på en knapp minut. Det första jag ser när dörrarna öppnas är en Amishfamilj som tittar mot horisonten. Jag frågar mig om de verkligen får åka hiss. Skäms lite för det har jag faktiskt inte med att göra. Klart de ska få åka hiss om de känner för det. Dessutom är det ibland värt att bryta regler.

……
Tysk julmarknad vid Daley Plaza. Det säljs Gluwein och öl runt torgets stora Picassostaty och ett gäng duvor värmer sig vid en eld. Jesu födelse har iscensatts med dockor och figurer. Joseph, Maria, tre vise män. Hela gänget. En pojke tittar nyfiket på krubban och tappar intresset för den bratwurst han håller i sin hand. Jag fumlar med kameran och hinner inte ta kort innan hans far säger att de skall gå vidare.
Avvaktar i tio minuter i väntan på en ny chans. Tålamod är en ordvitsares bästa vän.

……
Vid trappan upp till Art Institute of Chicago stannas jag av en man som vill sälja mig en karta.
– No thank you.
– Well can you spare me a dime?
-Eh…
-Are you goin’ in there?
-Yes I am.
– After five you can come in for free, did you know that?
– Yes, but thank you.
Han får en dollar. Jag sparar 16. En liten flicka klarar till sin pappas stora förvåning av att ta sig upp för trappan själv.
– You did it all by you self!
-Mhmm…
Ingen konst.







……

Sticker imorgon. Packar ihop mina grejer och märker att jag saknar en T-shirt. En Nasa- tröja jag köpte för ett par veckor sedan. Springer omkring på vandrarhemmet i en halvtimma och är rädd att hela dagen skall förstöras av ett litet snedsteg. Förbannar hela Chicago. Jäkla gangsterstad. Hittar tröjan i tvättmaskinen. Frid och fröjd. Tar genast tillbaka allt.
Om jag någonsin får en chans att åka någonstans i USA igen skall jag åka dit via den här staden. Via Chicago.

Sweet Home Chicago

December 2, 2010

Börjar tycka hemskt mycket om där här staden. The second city- precis som hemma. Inleder dagen med att betala för en extra natt.

Chicago Playlist

Self Evident

December 1, 2010

Minusgrader och blåsigt. Efter en kort promenad är jag framme men hinner börja skaka av köld.
Går ett varv runt huset innan jag hittar en dörr till ”Willie Dixon’s Blues Heaven”.
Ringer på. Efter en minut kommer en man och öppnar.
-Welcome. You want a tour?
– Yeah sure.
– OK, there’s a 10 dollar obligatory donation.

Den guidade turen visar sig vara mycket kort.  Upp för en trappa. Genom en korridor.
-Do you get a lot of visitors?
– Well you’re the first one today. This time of the year it’s a bit iffy…
Jag leds I ett rum fyllt med stolar som står vända mot en TV. Filmvisning.
– I’ll go ahead and press play here and answer your questions afterwards. Ok?
Jag svarar med ett ”mhmm” och filmen går igång. Passar på att se mig omkring under anslaget. Bakom TV:n finns ett fönster till ett annat rum. Det ser ut som en studio.  Inser först nu att jag är i rummet där Chuck Berry spelade in ”Johnny B. Goode”. Från skakningar till rysningar.

2120 S. Michigan Ave. var mellan 1957 och 1967 hemvist för Chess Records. Ett bolag med en fantastisk historia. Rekommenderar boken Cadillac Records.

Ett par gratismuseum, en bussresa och en hisstur senare sitter jag högt uppe i John Hancock Tower ch tittar ut över staden.  En tur till observationsdäcket kostar 21 dollar men en kopp kaffe på 95:e våningen kostar 5.

John Hancock
I USA får dåd och då höra: ”Put your John Hancock Right here” vilket betyder ”Får jag be om en signatur”. Man skall alltså skriva under något med sitt namn.
Uttrycket har sitt ursprung i den stiliga autograf med vilken John Hancock skrev under The Declaration of Independence. Ett dokument som klargjorde följande;

“We hold these truths to be self-evident, that all men are created equall, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”

Hancock var ordförande i den kongress som hölls för att göra slut med Engelsmännen. Enligt myten var det han som skrev under först av alla.

Läser en stund i Woody Guthries Bound for Glory. Woody berättar om hur han och en grupp andra modiga medborgare hindrar en arg pöbel från att förstöra en japansk krog strax efter attacken mot Pearl Harbor 1941. En påminnelse om att saker och ting inte alltid är ”self evident” utan bland behöver strykas under på nytt.

Köper Campells tomatsoppa. När jag skall till att värma upp den i vandrarhemmets kök blir jag plötsligt bjuden till en middag.
-Have you been invited to the dinner?
– No.
En namnskylt på mannens bröst avslöjar att han heter Ron. Han är lärare.
– Well come and join us. A group of students from a High School outside of town are here to cook you foreigners some food. It’s part of a project giving students a global perspective.
Jag tackar vänligt ja till inbjudan. Under intagandet av en köttfärslimpa sitter jag och förklarar skillnaden mellan Sverige och Schweiz. Sjukt trevligt.
Vi är tio turister och 15 elever.  Ron berättar senare att de amerikanska eleverna är födda i nio olika länder. Honduras, Algeriet och Rumänien för att nämna ett par.  Enligt Ron kan man dessutom lägga till åtta länder på listan om man skulle räkna med föräldrarnas ursprung. Ibland är USA överraskande vackert.

The Windy City

November 30, 2010

Det är fest på bussen. En mugg med Fanta-Vodka transporteras mellan de som vill landa mjukt efter thanksgiving. Efter en dryg timmas sömn vaknar jag av ett högljut tjut;
– You’re goin’ the wrong way!
Vi har åkt fel. Kört förbi stationen. En passagerare agerar lots.
-Wellcome to Chicago. It’s 4.30 am, säger chauffören.
Min granne tittar ut genom fönstret.
– Man, there’s allways somethin’ poppin’ Chicago.

På gatan. Det är kallt. “The Windy City”. Jojomensan. Mot säng och sömn.
– I’m sorry sir, you can’t check in until 3 pm.

Nehe. Vad göra? Mot Chicago Museum of History förstås. Det visar sig vara gratis på måndagar.
Efter att ha åkt vilse ett par gånger når jag museet. Är i ett skick som verkar skrämma dörrvakten. Han insisterar på att jag skall lämna min väska i receptionen. Det gör jag med.


(Var väldigt trött och kommer inte ihåg allt som fanns inne på museet. Det som följer är utdrag ur anteckningsblocket)

Chicago
– Indianer i tusentals år. Fransmän i slutet av 1600-tal. Frank koloni. Pälshandel. (OBS. Måste skriva inlägg om indianer)
– Engelskt efter “The French and Indian War”.
– 1783; Amerikanskt efter revolutionen och kriget som följde.
– Namnnet kommer från “chekago” som på indianspråk betyder “lök”.
– Från 1860. Staden växer kraftigt efter inbördeskriget och järnvägen.
– 1871; Stora delar av staden förstörs i en stor brand . 300 döda. 100 000 av stadens 400 000 invånare förlorar sina hem. Medans delar av staden fortfarande ryker börjar det spikas och sågas. Chicagoborna bygger upp staden från grunden. Det tar 20 år.
– Sekelskiftet: Strider mellan facket, arbetsgivare och revolutionära grupper slutar i upplopp.
– Segregation är en tickande bomb fram till 1919. det exploderar i kravaler och strider.
– 20-tal: Al Capone, spritförbud, Eliott Ness, Gangsters, Gangland Chicago. (OBS. Ett eget inlägg?)
– 60-tal; Martin Luther King vill göra Chicago till en stad där alla invånare har lika rättigheter.  Han mördas 68. Upplopp i Grant Park.
– Slutet på 1900-tal; Chicago går från tung industri till utbildnings och IT-stad.
– 2008; Barack Obama håller tal i Grant Park efter seger i presidentvalet.

Roughing It

November 29, 2010

Skall på konsert och har satt på mig skjorta. Skall åka buss till St. Louis direkt efter. Full packning.
Utanför Andrew Jackson Music Hall blir jag orolig för tiden. Vill inte bli scen så jag går mot ett par gentlemän på trottoaren.
– Excuse me sir but…
– Sorry no, blir svaret och båda lyfter på axlarna.
– I’m just wondering if you know the time?
– Oh… 7.20.
Jag tackar och går i konserthallens entré. Skjortor, kostymer och klänningar. Finklätt. Funderar över vad som precis hänt.
De trodde att jag bad om pengar. Börjar jag se sliten ut? Det är nog väskans fel.

En säkerhetsvakt sitter vid ett skrivbord en bit bort.
– Excuse me sir but do you know where I can put my bag?
– You can put here with me. I won’t mess with it. There’s no bomb in it, right?
– Hehe, no.
Visserligen skulle jag lika gärna kunna ha ett par dynamitgubbar fasttejpade på bröstet med tanke på blickarna jag får från en del andra besökare.
Försöker ta seden dit jag kommit genom att beställa en Jack & Cola. Misslyckas och får en öl istället. Slår mig ner på min plats och min mexikanska ”pale ale” gör vad den ska. När lamporna tonas ner är jag en i gänget.
The Nashville Symphony Orchestra stämmer ihop sig och Ben Folds entrar scen. Fantastiskt!

Två timmar senare går jag för att plocka upp min väska.
-There you are. And you’ve combed your hair to, säger vakten med ett leende.
Jag svarar med ett skratt.
– So you’re a traveller. Man, you’ve been sleepin’ in public toilets, haven’t you?
Han fortsätter driva med mig en stund och vi skrattar gott båda två.
– Hey good luck… and stay out of Mexico allright.

11.00 pm. En bussterminal efter thanksgiving.
12.30 am. Mot St Louis.
7.00 am. St. Louis.

The Gateway to the west
Thomas Jefferson fattade under sin tid som president två väldigt viktiga beslut som gjort att USA ser ut som det gör idag. Det första var The Louisiana Purchase, som jag nämnt tidigare. Det andra var att ge Meriwether Lewis och William Clark i uppdrag att upptäcka en rutt fån atlanten till stilla havet. Det blev starten för ett historiskt och mytomspunnet äventyr som visade vägen för tusentals och åter tusentals nybyggare på väg västerut.
Expeditionen utgick från St.Louis som under lång tid var den sista civiliserade utposten innan vilda västern. Stadens läge vid Mississippifloden gjorde den viktig för frakt och handel i den växande nationen. Ångbåtar gjorde det möjligt att resa uppströms och var länge oumbärliga. Sedan kom inbördeskriget som delade landet och konkurens från järnvägen. Chicago tog över rollen som handelsnav.

The Mighty Mississippi
Vill skriva något fint om Mississippi men hänvisar till Mark Twain som växte upp längs floden och jobbade på de ”steamboats” som färdades på den. Min favoritbok:

“It’s lovely to live on a raft. We had the sky up there, all speckled with stars, and we used to lay on our backs and look up at them, and discuss about whether they was made or only just happened.”
– ur The Adventures of Huckleberry Finn.

21.00 Lång dag I St. Louis. En fin dag och en fin stad. Men lite långsam på en söndag då alla verkar vilja hänga i bussterminalen.
22.00 Väntar. En Mississippi…två Mississippi…Mississippi….
23.00 Mot Chicago.

St. Louis

PS. “The best way to cheer yourself is to try to cheer someone else up.”- Mark Twain
Till GH. Hör av dig om du behöver lite cheer.

Nashville

November 28, 2010

The Country Music Hall Of Fame

Country Pie

November 27, 2010

Det verkar det vara ”dagen efter” för de flesta. Dagen efter Thanksgiving och en rejäl matberusning. Den kallas allmänt för ”Black Friday”. Namnet till trotts visar Nashville idag upp en färgglad och vacker sida.
Står vid 34 Music Square East och tittar på ett hus där 1967 spelade in Blonde On Blonde. Adressen stämmer i alla fall och jag bestämmer mig för att jag hittat rätt. Går vidare in till stan. Dricker kaffe och besöker The Tennesse State Museum som visar vara både fint och gratis.

Andrew Jackson
Amerikas sjunde president är en av de färgstarkaste figurerna som suttit i Ovala Rummet. Han föddes 1767 i North Carolina och deltog, blott tretton år gammal, i kriget mot engelsmännen. Han tillfångatogs och ärrades för livet av en Engelsk officers svärd efter att han vägrat putsa dennes skor.
Den unge Andrew utbildade sig till jurist och skickades 1896 till Washington som Tennesses första representant i kongresshuset.
Under första halvan av 1800-talet var dueller vanligt förkommande i södern. Ett sätt att klara upp skulder, dispyter och ärekränkningar och en gren i vilken Jackson ansågs vara särskilt skicklig. Han skall ha deltagit i ett flertal dueller men det finns bara bevis för att han tagit livet av en av sina motståndare.
1812 var det åter dags för krig mellan de förenta staterna och England och det var nu Jackson lade grunden för sin framtida politiska karriär. Han utsågs till överste och fick snart smeknamnet ”Old Hickory” tack vare att han ansågs vara hård som hickoryträ.
Efter att ha besegrat de Tennesses Creek Indianer som beväpnades och stöddes av Engelsmännen marscherade Jacksons trupper söderut. I ”The Battle of New Orleans” besegrade de en Engelsk armé som var klart större i antal. ”Old Hickory” blev nationalhjälte. Detta till trotts förlorade han 1824 års presidentval till John Quincy Adams men han gav inte upp. Han grundade ett nytt parti, The Democratic Party, och inledde en intensiv kampanj som ledde till att 1928 valdes till Amerikas sjunde president.
Vad han uträttade som ”Comander in chief” lämnar jag till en annan gång men det skall sägas att han inte var en Indianvän och ställde till ganska ordentligt för den Amerikanska urbefolkningen.
Jackson utsattes för ett par försök till attentat. Under ett besök i South Carolina 1830 smög en beväpnad man fram till honom och avlossade två skott som båda missade. Presidenten svarade med att slå ner attentatsmannen med sin käpp.
Efter två mandatperioder bosatte han sig i sitt gods i Tennesse.

Nashville är sannerligen en vacker stad. Men kall. Rattmuff på. Söker värme i en av stadens många Honky-Tonks. På Tootsie’s scen står ett band och spelar Chicken Fried av The Zac Brown Band.
Går vidare. En man kommer ut ur en quick-mart. Ser ut som en uteliggare men håller ett par sedlar i handen. Han närmar sig ett par skatekillar på trottoaren. De får pengarna.
-Sorry guys, they wouldn’t let me do it…
Något sager mig att det har med “cold beer on Friday night” att göra.

Jag avslutar dagen med en bit Pumpkin Pie. Servitören säger att det är kallt. Jag svarar att jag är från Sverige och borde vara van men att det var en tuff omställningen från New Orleans.
– Ya been to Indonesia? I was there when it was ours during the war. The humidity  is a real bitch but otherwise it’s quite nice.
– Hmm…
– But boy, I’ll tell ya…DON’T MESS WITH’EM…when they get angry, they go nuts.

Country Pie- Bob Dylan Från Nashville Skyline1969
Just like old Saxophone Joe
When he’s got the hogshead up on his toe
Oh me, oh my
Love that country pie.

Listen to the fiddler play
When he’s playin’ ’til the break of day
Oh me, oh my
Love that country pie.

Rasberry, strawberry, lemon and lime
What do I care?
Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum
Call me for dinner, honey, I’ll be there.

Saddle me up on my big white goose
Tie me on ‘er turn her loose
Oh me, oh my
Love that country pie.

I don’t need much and that ain’t no lie
Ain’t runnin’ any race
Give to me my country pie
I won’t throw it up in anybody’s face.

Shake me up that old peach tree
Little Jack Horner’s got nothin’ on me
Oh me, oh my
Love that country pie.

Thanksgiving

November 26, 2010

Jag lämnar New Orleans. Bodde på ett vandrarhem som låg ett stenkast från huset där Dylans Oh Mercy spelades in.
Står i busskö på terminalen. Pratar med Don som skall fira thanksgiving med sin familj. Precis som många andra är han lite stressad över att hinna hem till den stora dagen.
– Man it’s crazy travllin’ like you do. Goin’ allround like that.
Just nu håller jag med Don. Trötta ben. Kommer till slut på bussen. Upptäcker först inte hur söt tjejen bredvid mig är. Hon tappar sin vattenflaska på min fot och ber om ursäkt för sina ”spasms”.

”Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again”  – fast bara för att bussen skall tankas. Alla måste gå av en stund.
Lämnar Mobile, Alabama. 10.40 pm.

Hon är från Ohio och är på väg till Montogomery, Alabama för fira att Thanksgiving med sin far. Hon pluggar till geolog i Batton Rouge, är intresserad av stenar och är vacker som en dag – klockan är mitt i natten.
– I’m Fabian by the way, säger jag efter en stund.
– Ehm, I’m Isis. Nice to meet you.
Vi pratar om musik och om vad vi skulle vilja se i världen. Hon verkar också tycka att min resa är galen. Just nu trivs jag väldigt barr.
Vi säger hejdå i Montgomery. (En konstig situation som börjar med en ansats till en kram men som slutar i något som nästan inte räknas som ett handtag. IDIOT!)
– You should get yourself some coffee, säger hon på väg ut ur Bussterminalen och när jag minuten senare går mot ett närliggande McDonalds som visar sig vara stängt ser jag henne vinka i rutan på sin pappas bil.
Tack Isis.

Kliver på bussen till Birmingham 05.00 am.
Sover en timma innan ett bussbyte i Birmingham 06.40.
På väg till Nashville 07.45 am.
På stationen. Ser Nashville Skyline. 12.30 pm.

På väg mot Music City Hostel. Ett par uteliggare under en bro frågar om jag ätit något under dagen och erbjuder mig en del av deras thanksgivingfest. Jag tackar vänligt nej och fortsätter gå.
Jag känner matos. Ser ännu inte huset men doften leder mig den sista biten.
– You checkin in?
– Yes I am.
– Great! Just in time.
Förberedelserna är I full gång. Kalkon, potatis, paj.

Under måltiden diskuteras det vapenvård och kollas football. Ett sällskap på omkring 20 – vänner till vandrarhemmets ägare och gäster sida vid sida.
– Our natives started it all a couple of thousands years ago, säger en man från trakten som kallas för Fair-Bear och har tillagat “Sweet Potatoes”.
Mannen som lagat korvgrytan har problem med sin Dessert Eagle. Han klagar på att ammunitionen fastnar.
– Yeah it does that, svarar någon, but I know this guy in North Carolina who can fix it for ya.
Det uppstår en liten dispyt mellan ”korvgrytan” och ”Fair-Bear” om huruvida Colt 45:an är att lita på. De kommer överens om att inget är som en ”Shotgun”.
– Man..I should never have sold my AK-47.

Fantastiskt god kalkon. Ett par kvarter härifrån spelade Dylan in Blonde on Blonde.

IMG_1762

N’awlins #2

November 25, 2010

The Louisiana Purchase

New Orleans har varit huvudstad I både en spansk och sedan en fransk koloni. I början av 1800-talet började kriget i Europa bli dyrt för Napoleon och han behövde pengar. Den Amerikanska regeringen kontaktades och 1803 köpte President Thomas Jefferson Louisiana för 15 miljoner dollar. Affären  har kommit att bli känd som ”The Louisiana Purchase” även om ytan Jefferson kom over egentligen var mycket större än så;
Louisiana
Arkansas
Missouri
Oklahoma
Kansas
Iowa
Nebraska
Delar av vad som idag är Wyoming, Colorado, New Mexico, North Dakota, South Dakota och Minnesota.

USA blev dubbelt så stort.

– Hey boy, I know where you got them sneakers.
– Excuse me?
Två män sitter längs trottoaren. Den ena ställer sig upp och sträcker fram handen.
– Welcome to N’awlins. My name’s Shoeshine-Pual and I bet I can tell you where you got them sneakers.
– Oyeah, mumlar jag.
Paul böjer sig ner, sprutar något medel på mina skor och börjar putsa..
– My name’s Shoeshine Paul and I never told you I’d know where ya bought the sneakers. Only where ya got’em. You got’em on your feet. Now this should teach you to things. Number one; never make a bet with a stranger cuz a stranger always wins. Number to; a shoeshine in New Orleans costs 20 bux.
– Well…

Har blivit lurad men har verkligen lust att punga ut med 20 dollar. Kan jag bara gå vidare? Njae… Springa? Nej… Bäst att försöka mildra skadorna lite. Försök spela självsäker.

– Well you are not getting 20 dollars. Here’s five.
Jag plockar fram en sedel ur fickan.
– Five dollars? Boy this ain’t New York.
– Yeah well it’s what you get.
Jag vänder männen ryggen och börjar gå. Efter ett par steg hör jag dem säga till varandra:
”Five dollars. I’ll tell you some people…”

Det råkar vara precis vad jag tänker. Fem dollar. Thomas Jefferson var en bättre businessman än jag.

DEt finns väldigt mycket att säa om New Orleans. Det verkar vara en stad med många hemligheter. Vacker, festlig och ganska sorglig. När jag checkar ut från vandrarhemmet säger kvinnan i kassan till mig att jag måste stanna längre nästa gång. Jag håller med. Mot Nashville!

N’awlins #1

November 24, 2010

11.30 am. Bussen går en minut över. Helt plötsligt dyker det upp folk från alla håll. Från El Paso, Dallas och Nashville. Alla skall till New Orleans. Jag står sist i kön och börjar ana att det dröjer innan jag kommer iväg.
– They have ordered two extra buses. säger kvinnan framför mig.
Strax efter midnatt börjar kön röra på sig. En neongul väst märkt med ”greyhound” delar kön i tre delar. Vi som står sist hönvisas till dörr nummer fem. Lämnar ryggsäcken i bagageluckan och går ombord. Det är fullt. Mer folk än vanligt. Slår mig ner längst bak i bussen vid en korpulent man som säger ”si” när jag frågar om jag får sitta bredvid honom.
Motorn går igång. En äldre man stiger på bussen.  Han är upprörd.
– He’s high as a motherf**ker!
– Who, säger mannen bredvid mig.
– The driver on the other buss. He’s so f**ked up they’re gonna take a drug test on him.
Hela bussen brister ut I ett våldsamt garv.
– Hey, they´re loading off our stuff, säger någon.
– Ah, hell no! Såger ett gäng killar och reser sig upp för att protestera.
De hindras av föraren som börjar bli arg.
– You be cool, ya here me?
Vi åker iväg. Den första bussen stannar kvar. 12.20 am.

”Batton Rouge, Batton Rouge, tswhat I’m talkin’bout”
Vaknar. Somnar om.
N’awlins!
Vaknar igen. Tar mitt handbagage och går av.
Är i New Orleans. Fuktigt. Varmt. 7.00 am.

Hittat ett rum och bytt om till shorts. Får order om att steka pankakor till frukost. 8.00 am.

Står vid korsningen Religious/ Race. På väg i till stan. 9.00 am.
På väg upp för rulltrappan till The River Walk Får jag en första syn. Når toppen och där rinner Mississippi. Tappar andan.

9.00 am – 18.00 pm: Promenerar omkring i The French Quarters. Dricker en kopp kaffe och hoppar på en färja över till Old Town Algiers. Skakar av lycka på vägen över. The Mighty Mississippi under mina fötter.