Fabian Bengtsson Media AB

:-/

August 12, 2015

Ett leende, en förklaring till ett litet mysterium och stora frågor spolas bort.

– Hörru grabben, du får fan pröjsa för den där.

Han hade vaknat med huvudvärk och som vanligt fått för sig att kroppen behövde frisk luft. Efter att ha hållit örat mot ett glas där två Treo brusade tog han ett tugummi. Ut genom dörren och efter ett tag vid en loppmarknad på Hötorget.

Blicken lämnade för en sekund skivbacken som fingrarna fortsatte bläddra. Den fastnade istället på ett par läppar på andra sidan bordet.

Det svarta håret dolde halva ansiktet. Läpparna rörde sig när hon läste på baksidan av en Absolute Music. Hon la tillbaks skivan och hennes ansikte verkade sjunka ihop. Lite snett, som om hon var besviken. Som en smiley med ett kolon och en slash. Men :-/ gjorde henne inte rättvisa. Ögonen förvandlades från prickar till planeter som verkade rymma oändligt med äventyr. Hon hade säkert ett fint leende.

– Fan grabben, du måste betala den där, upprepade försäljaren. 15 kronor, betala nu!

Med ett ryck vändes huvudet mot loppiskvinnan som pekade ner mot en tidning på bordet. Det gick upp för honom att han under förtrollningen slutat tugga sitt tuggummi. Att underkäken hängt ner och att hans tuggummi fallit ut ur munnen. Det hade landat bredvid skivbacken, på ett gammalt nummer av ”Hemmets Journal”.

– Du har sabbat tidningen, betala nu!
– Nej vafan? Det här är ju lugnt!

Han tog tag i tuggummit för att ta loss det. Men det hade hunnit fastna i tidningspappret och halva framsidan följde med. Försäljarens spända blev ett hånflin.
Efter lite grävande i fickan hittade han en tia. En svordom mumlades.

Promenaden fortsatte och under den tänkte han bland annat på Bob Hunds Nöden kräver handling och textraden ”Jag gömmer mig i vinden som kysser dig på munnen”. Det hade vart lätt att rimma på vinden och kinden – men vill man kyssa någon på munnen så vill man fan det.

Efter ett par timmar har han hittat hem. Han sitter och skiter med ett nummer av Hemmets Journal i handen och försöker ta reda på vilket år tidningen gavs ut. En artikel har rubriken ”Aladåb – festglans i buffén”.

Artikelförfattaren kastar lite ljus på bakgrunden till aladåben och det visar sig handla om bevarandet av maten. Genom att använda det naturliga gelatinet i en råvara, och baka in det i den gelé som kommer fram när det tillagas, skulle maten hålla längre. Samtidigt som smak och vätska koncentreras.

Han är skeptisk. Han sträcker sig efter dasspappret och tänker att livet, likt aladåben, är något gott som man omringar med onödigt bös. Men det är en flyktig och meningslös tanke, och den försvinner tillsammans med det som nyss lämnat honom och nu spolas bort.

Hon hade säkert ett fint leende.

“All I can do is be me, whoever that is”

May 24, 2011

Mariaplan

“There are no veils, curtains, doors, walls, anything between what pours out of Bob’s hands on to the page and what is somehow available to the core of people who are believers in him. There are some people who are going to say, you know; not interested. But if you are interested, he goes way, way deep.”

Så säger Joan Baez I No Direction Home, Martin Scorseses fantastiska dokumentär om Bob Dýlans tidiga karriär. Väl talat, men det är svårt att sätta fingret på varför hon har rätt och hur Dylan lyckas.

Med svidande ögon, svaga ben och ett trasigt huvud kan en Dylanlåt bära en den sista biten hem från en misslyckad utekväll. En annan gång kan den vara festens höjdpunkt. En Dylanlåt kan vara en flykt från en tråkig arbetsdag och ta med dig på långväga äventyr. Du kan tappa port dig i Juarez, bära med en hälsning till någon i Tangiers eller stanna i Mississippi lite för länge.
Dylan kan träffa något man letat efter, inte viste att man letade efter eller glömt bort för längesedan.

Om man någon gång håller på att knäckas av frustration kan man lyssna på ”Positively 4th Street” tills det finns ett leende på läpparna och sedan gå vidare. Men även om man kan forcera fram känslan själv blir den som tydligast när man inte är förberedd. ”Tangled upp in blue” i en Ipod-shuffle, ”A Hard Rain’s Gonna Fall” under en film eller ”Like A Rolling Stone” på radion. En klump i halsen, ett missat andetag och en tår i ögonvrån. Det är som tidigare lyssningar lämnat små mentala post-it lappar i hjärnbarken som påminner om att allt kommer bli bra tillslut. Meddelanden från glada stunder du varit med om som säger; ”ta det lugnt och skärp till dig så fixar du vad som helst. Ta bara ett djupt andetag, bestäm dig och stå aldrig still.”

Men hur fan gör han? Såhär skriver Bob Dylan i självbiografin ”Chronicles”;

”A song is like a dream, and you try to make it come true. They’re like strange countries you have to enter. You can write a song anywhere, in a railroad compartment, on a boat, on horseback—It helps if you’re moving. Sometimes people who have the greatest talent for writing songs never write any because they’re not moving.”

Låtar som skrivits i rörelse av en person som aldrig nöjt sig och stannat. En artist som motsatt sig rollen som svaret på lyssnarens frågor men ändå alltid inspirerat eller på nytt lyckats förvåna och vinna nya fans.
Musik som säger; gör något bra.
Det måste vara det finaste som finns.

So long, It’s been good ta’ know yuh

December 13, 2010

Newark International Ariport, 16.00pm
Säger hejdå till Stensson som flyger hem tidigare.
– Ses i hemma i Göteborg.
Skriver vykort, tar en öl och letar brevlåda. En biljettförsäljare från Air France erbjuder sig att posta mina kort på vägen hem.
Merci.

På skyltarna står det inte El Paso, Flagstaff, Nashville eller Mobile. Air France, Lufthansa och KLM flyger inte dit. Har alltid tyckt om att vara på flygplatser men nu känns det konstigt. Önskar att jag väntade på en buss istället.
”Thank you for going, Greyhound” tänker jag och plockar upp datorn för att titta lite på bilder. Kollar på ett par kort från Grand Canyon. Det blir för mycket. Får en klump i halsen ”the size of Texas”. Fångar en tår från att falla på bardisken. Fäller ner skärmen igen.

Går mot planet och säkerhetskontrollen. Kvinnan bakom mig i kön sneglar på mitt pass och sedan på mig. Hon ler men ser misstänksam ut.
-Do you think they’ll go for it, frågar jag.
– Yee, I don’t know…
Önskar nästan att jag fastnar.
– Thank you sir you can move on, säger passkontrollanten.
Thank you. I’ll try to.
……


Minns knappt den bild jag hade av USA innan jag åkte. Tror det handlade en del coolhet, dubbelmoral och drömmar. Det handlar fortfarande om förundran för ett land som jag tyckt mer och mer om för varje dag.
USA är långt ifrån perfekt. Men jag är inte tillräckligt smart och jag har inte varit här tillräckligt länge för att veta säkert vad som är fel. Känns däremot som jag har haft tillräckligt med tid för att börja förstå vad som är rätt.
Jag har förälskat mig i amerikaner. Ett otroligt folk som sedan landet skapades vart omöjliga att definiera och klumpa ihop. Känner mig lyckligt lottad som fått komma nära ett par av dem.
Även om det är jobbigt att se hur tufft livet är för många invånare i ”the land of the free” finner man tröst i att det samtidigt är “the home of the brave”.
……

”Make sure you put your feet at the right place. Then stand firm” sa Abraham Lincoln.
Jag vill stå på USA:s sida även om det ibland är svårt. Skall på ett sätt bli skönt att komma hem och få lite perspektiv. Önskar att jag kan komma tillbaks snart och lära mig mer. Nästa gång åker jag nog inte själv så jag hoppas att någon mer är sugen på att börja spara pengar. En flygbiljett kostar drygt 4000 och ett greyoundkort knappt 3000. Vi kan leva på burgare och lemmonad.
……

9 veckor, 20 stater, 7 nationalparker, 17 städer och fler vägar än vad jag kommer ihåg. Enkelt att beskriva i siffror men omöjligt att göra rättvisa med bokstäver. Känns lite tomt att bocka en drö jag haft sedan jag var tolv. Kan samtidigt inte vara lyckligare. Det finaste jag vart med om. Tack Amerika.

PS. Ett hjärtligt tack för visat intresse, kommentarer och ”likes”. Ni är snälla.
Håll ögonen öppna för kommande projekt;
Fabian Bengtsson- Genom Amerika; Part Deux.
Fabian Bengtsson- Genom Universum.
Fabian Bengtsson- Genom Tiderna.

New York, New York

December 12, 2010

Hangin’ Out

December 11, 2010

Lyssnar på Stones’ Waiting on a Friend på vandrarhemmet i Brooklyn  och dricker Whiskey. Dörren till köket öppnas och väntan är slut. In stiger min vän Stensson. Efter förseningar, flyg och lite förvirring tar ett efterlängtat “häng” sin början med en jättekram.  Tack Stenen.

“Rocky, I love You”

December 9, 2010

Art Museum of Philadelphia, 12.00pm
– Hey man, you gotta be in it to!
– Eh…sorry?
– I’m the photographer around here. Stand there and I’ll take a picture of ya. Just like Rocky.
Jag tackar till en början nej men blir sedan tvungen att ge efter.
– Oh..allright.
– Good. I’m not trying to hustle ya or anything like that…
Han tar en bild och ger tillbaks kameran
-…but I do work for tips.
Han får inge dricks. Lite besviket ger han sig iväg mot nästa byte. Ett par tyskar.
– Do you werk for zie guouvernment?
Kameran klickar till och det lämnas över en femdollarsedel.
-Haha! The Govenment, hell no. I’m a hustler and I own this place.

Trappan upp till museet är ett stycke filmhistoria och har man sett Rocky så vet man varför. Rocky Balboa- en klassisk amerikansk underdog. En karaktär som går hem i alla lägen. Märkligt kan tyckas… För att kunna kalla USA för en underdog får man gå långt tillbaks i landets historia. 1776 skrevs självständighetsdeklarationen under här i Philadelphia. USA slog sig lösa fån ett underläge och blev ett land. Kanske är det härifrån kärleken till ”the underdog” kommer.
Det är givetvis skillnad på Amerikanarna och landet de bor i. USA är fullt av folk som slår ur underläge. En del lyckas, andra slutar aldrig försöka och jag har sett en hel del som redan är nere för räkning. Tufft.
Men det är nog här charmen med Amerikanaren ligger. Ett folk som aldrig slutar hoppas och fortsätter att tro på det till synes omöjliga. Precis som Rocky. Oemotståndligt.

Vandrarhem i Brooklyn 19.00pm
Är tillbaka i New York. Har korsat Amerika. Har hällt upp skvätt Imported Canadian Reserve och ler lite grand för mig själv. Kan kanske verka som en småsak men jag trodde ärligt talat inte att det skulle funka. Var övertygad om att jag skulle sabba allting något skulle gå åt helvete men det har det inte gjort. Osäkerheten var min Apollo Creed kan man säga. Känns som att det har slutat lika. Jag är nöjd.

Huvudstaden

December 8, 2010

Farfar, Presidenten och Jag

December 7, 2010

En berättelse om hur presidenter kommer, presidenter åker vidare och familjen Bengtssons äventyr i Washington.

1967 är min farfar, Bengt Bengtsson i Washington. Han är den första i familjen som åkt till USA som besökare och inte som emigrant.
Det skall byggas ett sjukhus i Mariestad och farfar är i staterna med en grupp andra arkitekter och konstruktörer för att få inspiration. Tidigare under resan har studiegruppen varit i bland annat St. Louis och Chicago och nu när de är i huvudstaden. De har passat på att ta en tur till Vita Huset och står samlade vid grinden på husets sydsida. Plötsligt kommer ett gäng motorcykelburna poliser och skingrar dem. Farfar hör ett smattrande ljud och en stund senare landar en helikopter på gräsmattan framför honom. Ut kliver President Lyndon B. Johnson. Han vinkar mot åskådarna och går sedan in i Vita huset.

Det blev inget sjukhus i Mariestad. Inte 1967 i alla fall. Farfar såg en president.

43 år senare står jag vid 1600 Pennsylvania Avenue. Klockan är nio på morgonen och även solen skiner blåser det kallt. Två av ”Washingtons finest” står vid sin polisbil och snackar. De stampar i marken för att hålla värmen.
En kvinna går in genom porten till Vita huset med en kopp kaffe i ena handen och en portfölj i den andra. Ett annat gäng i businessuniform går förbi. Någon säger; ”Oh yeah, he’s home”.
President Obama är tydligen hemma.

Jag bestämmer mig för att gå runt hörnet för att se om jag kan få en bättre bild från andra sidan.
– Sorry sir but the walkway is closed, your’re gonna have to walk around that way, säger en polis och pekar mot The Washington Monument.
Jag lyder henne och hittar en plats vid ett staket cirka 400 meter från Vita huset. Trotts avståndet får jag en bestämd känsla av att något är på gång. Det pillas och donas på gräsmattan. Börjar bli ordentligt kallt men jag bestämmer mig för att vänta ett par minuter.
Ett dussin japaner ställer sig och poserar för kort. De går vidare.

Är det inte en röd matta som rullas fram? Om inget har hänt inom tio minuter går jag…
Har tappat känseln i tårna när en man med två stora kameror och stora objektiv kommer gående Han ställer sig bredvid mig. Enligt namnbrickan runt halsen heter han Tim.
Nog fan är det något på gång… tio minuter till.
Och då.
Gräsmattans ena hörn fylls med folk och jag hör plötsligt ett smattrande ljud. Vänder mig om och ser två helikoptrar flyga förbi den stora obelisken mitt på fältet.

Tim har säkert hunnit ta 20 bilder innan jag lyckats få av mig vantarna och fumlat fram min kamera. Den ena helikoptern flyger över oss och landar på gräsmattan.
– Is…is…is he coming or going, frågar jag Tim.
– He’s leaving and he should be out any minute. I’m usually on the other side of the fence. Right there on the lawn. Better view.
Tims puls verkar inte vara lika hög som min.
Rotorbladen slutar snurra. Det går tio minuter. 20 minuter.
– Ah, thats him right there, säger Tim.
Jag ser ett par skuggor bakom ett träd.
– Is that him?
– Yes…one of ’ems him.
Rotorbladen börjar snurra igen. Helikoptern lyfter, flyger över mitt huvud och försvinner i riktning mot The Potomac.
Tim packar ihop sina saker och går vidare. Jag står kvar med öppen vidöppen mun.

Jefferson Survives

December 6, 2010

“Here was buried
Thomas Jefferson
author of
The Declaration of American Independence
of the
Statue of Virginia for Religious Freedom
and father of
The University of Virginia
Born April 2 1743 O.S.
Died July 4th 1826”

Det står ingenting om att Jefferson varit guvernör och kongressledamot i Virginia eller att han var vicepresident under John Adams.  Gravstenen nämner inte heller att Jefferson var USA:s tredje president.  Av många historiker anses han vara bland de mest inflytelserika män som haft Vita Huset som hemadress men gravstenen är utformad av Jefferson själv. Ett tecken på vad han var stoltast över.

Gravplatsen ligger cirka hundra meter från Monticello, Jeffersons gods och livsvärk. Ett vackert men konstigt hus som är fullt av uppfinningar och finurligheter. Tittar man upp vid huvudentrén ser man en enorm klocka. Den visar sekunder, minuter och veckodag. Stora järnkulor hänger ner från taket i höjd med markeringen ”Sunday” på väggen. Klockan är ritad av husbonden själv men visade sig vara för stor varpå och det gjordes ett hål i golvet. För att läsa av ”Saturday” är man tvungen att gå ner en våning.


Monticello är lika förbryllande som Thomas Jefferson själv. Han var 33 år gammal när han skrev att ”…all men are created equal…”. Då hade han varit slavägare i hela sitt liv och fortsatte att vara det till sin död. Samma man som var outtröttlig i sin argumentation för medborgerliga rättigheter och friheter var under sin livstid ägare till sammanlagt 607 människor.
Undrar hur han fick ihop det.
Uppväxt i en plantagefamilj och med slaveri såg han kanske det som naturligt i sin ungdom men det råder inget tvivel om vad han tyckte senare.
“The rights of human nature [are] deeply wounded by this infamous practice [of slavery].”
– Thomas Jefferson 1774

Jefferson hade fruktansvärt fel och väldigt rätt på samma gång. The Declaration of Independence vackert skriven och den påverkade i alla fall andra i rätt riktning. Att skriva under den kändes enligt Jefferson som att sätta huvudet i en snara  och hade revolutionen inte lyckats hade han säkerligen varit bland de första att föras till galjen. Efter han skrivit under tog han en promenad i Philadelphia, köpte sju par damhandskar och betalade en dollar för att få titta på en apa. Sägs det.

Thomas Jefferson dog på dagen 50 år efter självständighetsförklaringen. Ett kusligt sammanträffande med tanke på att John Adams dog ett par timar senare. Adams sista ord var ”Thomas Jefferson survives”.

Jag lämnar Monticello och Charlottesville. Mot Washington DC.
Åker förbi Pentagon och Capitolium. Listan över saker att se imorgon är lång. Tveksamt om jag hinner med allt. Kommer nog se ut som Jimmy Stewart i Mr. Smith Goes To Washington. Efter att ha checkat in på vandrarhemmet kan jag inte hålla mig längre. Tar en promenad och tar en titt på ett annat hus Thomas Jefferson bott i.

Vägsjäl

December 5, 2010

”Now, I don’t want you to ask me any more stupid questions. Yes we are going to Pittsburg and yes we are also going to Washington D.C.
Also,  there will be no shouting on the bus, there will be no smoking on the bus and unless you have brought enough for everybody; there will be no alcohol on the bus. Have a pleasant trip and thank you for going Greyhound.”

I svart skärmkeps och kavaj med står föraren Mitch och försöker göra klart vad som gäller Efter tio minuter luktar det rök, bakom mig har en berusad man skurit sig i handen och en någon utbrister; ”Is this bus goin’ to Washington? I’m Goin’ to Pittsburgh, man. Gotta get off”.
Tio minuter senare har alla lugnat ner sig. Vi på väg. I rörelse igen efter ett kort stop i Cleveland, Ohio.
Jag lämnade Chicago vid lunch har sedan dess hunnit ut ur Illinois och in i Ohio, ätit lunch på en diner och njutit av julbelysning i en förort till Cleveland.

I USA är alla på väg någonstans. Känns som att det finns rörelse i blodet på en Amerikan. Antingen har man en förfader som flyttat hit, flyttats hit eller flyttats på efter att ha varit här från början. Hela landet är i rörelse och har varit det från början. Östkusten koloniseras, gränsen flyttas successivt västerut och till slut finns det inte mer land kvar att flytta till. Vad göra?
Inta andra länder- Check
Bygg på höjden. Lodrätt förflyttning i hiss- Check
Rymden- Check
Många har kanske sagt det förut och det är möjligt att det bara en fånig generalisering men efter snart två månader på väg och på vägar i USA är det så det känns. Alla är på väg någonstans och det är kanske det som är den ”freedom” alla talar sig varma om. De älskar verkligen sina vägar, som om de hade en egen själ.
Romantiska skildringar av ”the road” i böcker, musik och på film. På Drift, Thelma & Louis och varannan låt Tom Petty skrivit.
Vägar som tillägnats till det ena eller det andra. ”Survivors of Pearl Harbor Memorial Highway” norr om Bakersfield i Kalifornien.
Alla skyltar märkta ”Adopt a Highway”. Projektet som uppmanar bilister att sponsra en vägbit så att den kan hållas ren och i gott skick;
”This road is adopted by the students of Orderville Elementary  School”.
Söder om orderville
”This highway is adopted in loving memory of my loving father”. Överallt.
”I Love You Morgan Freeman”. Söder om Grand Canyon.

2am. Bussbyte i Pittsburgh och jag står i kön för ”reboarding”. Oklart om mannen framför pratar med mig eller har en monolog.
– I’m goin’ back home. Everybody is goin’ somewhere but I’m goin’ home. Back to D.C.
Han berättar senare att folk är galna I Washington. Även om han inte vart där sedan ’91 så vet han att man bör hålla käft om man har 10 dollar på sig och vill klara livhanken.
Ute på motorvägen igen. Gammal buss: mjuka stolar men dåliga ryggstöd. Somnar med huvudet på min arm som vilar mot rutan och utanför susar Pennsylvania förbi.

8.00 am. Washington. Jag får syn på en buss som är skall till Mexico City.
Skulle hinna dit och tillbaks innan mitt Discovery Card går ut.
Nästa gång… när jag har med mig en ”Louise”.
Hoppar på en buss till Charlottesville, Virginia.