Rymdkusten Del 3: Rymdfarkoster

Inlägget gjort

Artikeln publicerades i Göteborgs-Posten den 14 april 2019:


Neil Armstrong och Buzz Aldrin klappar varandra på axeln. Egentligen säger checklistan att de direkt efter landningen ska ta en tupplur. Den planen ändras och klockan 02:39 (UTC) öppnar de månlandarens lucka och går ut. Hemma i Titusville sitter NASA-ingenjören Bob Sieck klistrad framför TV:n. ”Det kändes här”, säger han och pekar på sitt bröst.

1865 publicerades Jules Vernes ”Från Jorden till Månen”, en bok där tre amerikaner skjuter iväg sig i en kapsel till månen från en plats i Florida. Hundra år senare gick NASA på högvarv för att göra den science fiction-visionen till verklighet. The American Space Museum i Titusville har etablerats för att fira den historian och är ett fint komplement till Kennedy Space Center. Mer intimt. Här finns inga stora raketer eller månstenar. Men här finns till exempel en arbetshjälm som tillhörde John Glenn, den första amerikanen som flög i omlopp runt jorden. Föreståndaren Mark visar utställningens nyaste tillskott. Ett rum som lyfter fram alla kvinnliga rymdfarare. Här finns en bild på kosmonauten Valentina Tereshkova som 1963 blev den tolfte personen att flyga i rymden. På en bild finns Anne McClain som är i rymden just nu.
Mark växte upp med att följa starten av det amerikanska rymdprogrammet. När jag frågar vad i museet som är coolast rusar han fram till en glasmonter och pekar på en liten plastlåda med sladdar som sticker ut.
– Det där är delen på Gemini 8 som gick sönder och nästan dödade Neil Armstrong, säger han. Men förresten du som är från Sverige, du har väl koll på Tycho Brahe? Jag är ett stort fan.
Jag försöker komma ihåg lite TP-kunskaper om 1500-talsastronomen men kan inte hjälpa Mark med hans frågor.
– Är det sant att han hade en kortväxt assistent? och en älg som husdjur? Jag skulle vilja fortsätta kommunicera med dig om det här, här har du mitt visitkort.

Jag får låna ett rum på museet för att intervjua Bob Sieck. Han beskriver karriären på NASA som ett stort äventyr. Fascinationen för astronomi fanns redan som barn. Första arbetsdagen på Kennedy Space Center, eller ”The Cape” som han säger, var 1964. Den första uppgiften var att fästa censorer på astronauternas kroppar för att hålla koll på deras hälsa.
– Under den första uppskjutningen var min puls högre än deras, säger han.
Under Apollo-projektet jobbade han med att testa hur olika system och funktioner integrerade med varandra i kommandomodulen. En av de 400 000 personer som i olika delar av landet löste navigationsproblem, byggde raketer, utvecklade nya datasystem och sydde rymddräkter.
– Oavsett om du jobbade i ett mörkt hörn i ett hus utan fönster mitt i natten, flera månader innan ”lift-off” så var den mutter du skruvade fast eller det testformulär du skrev under lika viktigt som den sista ordern som sa ’GO’ fem minuter en uppskjutning, Senare befordrades Bob till Launch Director med ansvar för 52 lift-offs och landningar av NASA:s Space Shuttle. Han förklarar att om det hade suttit ett litet NASA-klistermärke på alla produkter som skapats eller blivit bättre tack vare framstegen i rymden, då hade man sett dem överallt. Men också att Apollo-projektet betyder mer än så.
– Det finns inte många historiska ögonblick där vi samlats som ett folk tack vare en positiv händelse. Stegen på månen var kanske bara en kort paus i det vardagliga livet men det var också en kollektiv insikt om vilka otroliga saker vi människor kan åstadkomma.



Bra äventyr hjälper till att se saker på nya sätt. Jules Vernes bok handlar om hur saker som är omöjliga ena dagen, kan bli verkliga dagen efter. Jag lämnar Titusville och kör söderut. Till en stad som heter Jupiter och stannar vid en strand. En bit bort ligger Donald Trumps country club Mar-a-Lago. Tar ett bad.
Neil Armstrong var nog inte någon stor filosof. De bevingade orden på månen kom han på stunden innan han klev ut ur skeppet. Landningen var hans Everest. Om han bara kunde landa var han säker på att han skulle kunna komma på något passande att säga. Men några veckor innan Apollo 11, i en intervju med Life Magazine, fick han frågan om vad resan betydde. Han svarade att resan i sig inte var så viktig, men att den kunde bli en symbol för en slags upplysning. Han förklarade att jorden, från en astronauts perspektiv, i sig är en rymdfarkost. En märklig sådan som ”bär sin besättning på utsidan istället för insidan”, i omlopp runt en sol som snurrar i en galax som i sin tur är ute på en egen resa. Armstrong menade att rymdresor kunde hjälpa till med att få lite perspektiv:
”Om du ska driva ett rymdskepp måste du vara försiktig med hur du använder dina resurser, hur du tar vara på din besättning och hur du behandlar ditt fartyg”.

Läs artikeln här.

 

Rymdkusten del 2: Dragningskraft

Inlägget gjort

Artikeln publicerades i Göteborgs-Posten den 13 april 2019:

Det är som att ställa ett pansarskepp på högkant och skicka upp det i luften. Vid lift-off förbrukas mer bränsle på en sekund än vad Charles Lindberg gjorde under hela sin flygtur över Atlanten. Mullret från månraketerna ekar fortfarande här på Kennedy Space Center.

Från stora högtalare kommer pampig musik från filmer som Interstellar, Armageddon och 2001: Ett rymdäventyr. Det luktar popcorn. I attraktioner kan man testa på tyngdlöshet, ta en rymdpromenad, starta och landa en rymdfärja och göra ett virtuellt besök på mars. En butik påstås vara världens största rymdshop. Rymdbasen Kennedy Space Center drivs av NASA men besöksområdet sköts av nöjesparksföretaget Delaware North. Så är det med det. Barn leker med stora ögon och det är ju bra. Men människans framsteg i rymden är mer än en kuliss för en presentaffär. Jag köper en penna som pryds med Apollo 13:s emblem.

En busstur tar mig till en utställning som helt tillägnas Apollo-projektet. I en hangar vilar ett testexemplar av en Saturn V, raketmodellen som användes för att nå månen. 110 meter. Fem motorer med en lyftkraft på över 680 ton var. Fastnar en stund. Under tiden hjälper jag några familjer, par och en liten pojke med att ta foton framför den mest kraftfulla raketen som byggts.

På raketens topp finns kommandomodulen där astronauterna vistades. En månlandare med spindellika ben hänger från trådar i taket. I ett rum visas månstenar, några av de drygt 380 kilo prover som togs med hem till jorden. Tar en närmare titt på rymddräkten som tillhörde Gene Cernan, den sista mannen på månen 1972. Går några varv runt månbilen ”The Lunar Rover Vehicle”.

I en biosal visas klipp från den första månlandningen. Bränslet är snart slut och Buzz Aldrin berättar att dammet börjar yra. En lampa indikerar kontakt med marken. ”Örnen har landat”, säger Neil Armstrong. Astronauter dyker upp på duken och berättar varför deras resor var viktiga:

”Det var viktigt för den fria världen att vara först”, säger Allan Shepard.

”Efter Apollo kan vi stryka ordet omöjligt ur ordböckerna”, säger Gene Cernan.
”Civilisationen gör framsteg med mål som är svåra att nå”, säger. Wally Schirra

Utanför finns en liten gräsmatta vid en sjö. Rymdbasen är också ett vackert naturskyddsområde, Merrit Island National Wildlife Refuge. En parkvakt förklarar att de ibland jagar bort alligatorer från uppskjutningsplatserna. En vithövdad havsörn har precis har fått tillökning sitt bo strax intill the Vehicle Assembly Building, byggnaden där raketerna monteras. En kilometer bort ligger uppskjutningsplats 41 där sonderna Voyager 1 och 2 lämnade marken 1977. Sedan dess har de hunnit lämna vårt solsystem bärandes på grammofonskivor fulla med musik, bilder och hälsningar från jorden. Jag tittar bort mot Launch Pad 39 som användes för månresorna. Den 16 juli 1969 stod inresta dignitärer där jag står nu och svettades nervöst i hettan under nedräkningens sista sekunder. I kontrollrummet skakade fönster som under en jordbävning när motorerna tändes och Apollo 11 lämnade marken.
På väg från rymdbasen i bilen tillbaks till Titusville blir jag för en stund lite bitter. Kennedy Space Center är ett monument över människans snille och mod. En skarp kontrast till Donald Trumps gränslösa enfald. På grund av hans envishet för att få pengar till sin mur ligger delar av den amerikanska staten nere. Det finns många som lider av det på riktigt. Men NASA har ställt in mina boka turer till bland annat Launch Pad 39. Önskan var att få komma närmare men det får bli en annan gång. Det får helt enkelt…skjutas upp.

Morgonen efter vid ingången till the American Space Museum i Titusville. Ett litet ideellt museum som skapats av några av de 25 000 personerna som jobbade på Kennedy Space Center på 60-talet. Jag går in och hälsar på mannen som jag är här för att intervjua. Samtidigt hamnar vi mitt i en guidad tur med andra besökare.
– Det här är en levande legend, mina damer och herrar, säger guiden Mark. Var det 52 uppskjutningar du skötte?
– Det var 52 landningar och det är den siffran som betyder något, svarar Bob Sieck som har en 40 år lång NASA-karriär bakom sig.
En vän upplyste mig för några år sedan om Stendahls Syndrom, en form av yrsel som kan komma vid exponering för konst som är speciellt vacker. Försöker vara ett proffs. Men vid ett par tillfällen under vårt samtal är det så jag känner. Bob är av de 400 000 personer som under ett par år jobbade dag och natt med att förverkliga resorna till månen. Han berättar hur han en kväll under ett av Apollo-uppdragen tittade upp mot månen.
– Jag insåg hur det samtidigt fanns två personer där som tittade tillbaks mot mig. Kan du tänka dig det…på riktigt…kan du tänka dig det?

Läs artikeln här.

 

 

 

Rymdkusten del 1: Jerry

Inlägget gjort

Artikeln publicerades i Göteborgs-Posten den 12 april 2019:

Rymdkusten del 1: Jerry

Kratrar från miljarder år av kometnedslag. Mörka och ljusa fält som bildats av enorma vulkanutbrott. Månens yta påminner om pannkakan på tallriken framför mig. Servitrisen fyller på kaffet och frågar om mina planer för dagen. Jag förklarar och hon svarar ”oh, I’m sure it’s gonna be a great day for space exploration”.

Syftet med resan är att skriva reportage men jag hade åkt även utan uppdraget från Populär Astronomi. Rymdresor har kommit att ligga mig mycket varmt om hjärtat. Är i Titusville, Florida för att komma lite närmare NASA och tidernas största äventyr. Staden ligger på tröskeln till kosmos, granne med Kennedy Space Center, där det skickats upp raketer ut i rymden i 60 år. I slutet av 50-talet exploderade befolkningen i området med inflyttade rymdingenjörer och raketforskare. Kuststräckan kallas för ”The Space Coast” och har präglats av det amerikanska rymdprogrammet. Här heter skolan Astronaut Highschool.

Jag lämnar frukostdinern och kör mot Cocoa Beach. Ser reklamskyltar för ”Apollo Realtors” och ”Gemini Accounting”.

Stannar bilen vid ”Armstrong Chiropractics” och vid närmare efterforskning verkar mottagningen drivas av en läkare som faktiskt heter så. Går över gatan mot ett motell. Skjutdörrarna öppnar sig och den varma klibbiga luften möter kylig luftkonditionering. I hörnet av lobbyn står en docka med en rymddräkt. Köper en cola och går ut till polen. Motellet ingår idag i en stor kedja men köptes i början av 60-talet av The Gemini 7, NASA:s första kull av astronauter. Kanske vet ingen av gästerna runt poolen att den en gång var skådeplats för vilda fester anordnade av landets största hjältar. Den stora attraktionen i Cocoa Beach är nuförtiden landets största surfshop. Vid stranden ligger Alan B Shepard Park, döpt efter den första amerikanen i rymden. Hans tyngdlösa resa varade bara i en kvart. Men det var en framgång som 1961 inspirerade president Kennedys nya mål: en bemannad resa till månen och tillbaks innan 60-talet var slut. I horisonten ser jag ett tydligt minnesmärke från det äventyret. The Vehicle Assembly Building, förkortat VAB, är en enorm hangarbyggnad där NASA monterar raketer inför avfärd. 160 meter hög med världens största dörrar. Myten säger att det ibland syns moln högst uppe i taket. Jag använder det som riktmärke och kör ut mot rymdbasen.

De historiska vingslagen känns hittills lite tama. Känslan av antiklimax växer på grund av att USA:s pågående budgetkris gjort att delar av NASA ligger nere. Det har i sin tur gjort att mina inbokade visningar inne på Kennedy Space Center ställts in. Upp som en sol, ner som en…
Men besöksområdet på rymdbasen är öppet. Det ägs av ett bolag som driver nöjesparker och påverkas inte av den politiska krisen. Ingången är en port där det står ”Explore” med stora bokstäver. Inleder med en promenad i en trädgård av raketer. Fullskaliga modeller av bland annat Alan Shepards Mercury-Redstone 3 och en Gemnini-Titan II som användes när NASA gjorde sin första rymdpromenad. Anländer till ett hus kallat ”Heroes & Legends” och upptäcker att en av mina bokade programpunkter inte ställts in. Plockar fram biljetten och ställer mig kön till det som kallas ”Luncha med en astronaut”. Vi är 25 gäster som visas in till en matsal och jag slår mig ner vid ett bord. Där sitter fyra australiensiska systemutvecklare som tagit en avstickare från en mässa i Orlando, en familj från Boston och en ung kille från Sydkorea.
– Ta för er av buffén, dagens astronaut Jerry Carr är här om 15 minuter, meddelar hovmästaren.
När vi småpratat en stund kommer en lite krum figur med grå mustasch, i blå overall och keps fram till vårt bord.
– Hur gillar ni maten? De borde kalla det här för ’luncha före en astronaut’ för jag får inte äta förrän jag underhållit er. Om ni gillar mina skämt får jag efterrätt.


Gerald P. (Jerry) Carr håller en presentation om sin karriär på NASA. När Apollo 8 rundade månen för första gången 1968 satt Jerry i kontrollrummet i Houston och höll i radiokontakten med besättningen 350 000 kilometer bort. Från november 1973 till februari 1974 flög han 1214 varv runt jorden med uppdraget Skylab 4. För att vara 86 är han i god form. Det blir en kort frågestund. Blev han trött på maten ombord? (det blev han) Fick han promenera i rymden? (ja, tre gånger) Var han någonsin rädd? (ja, lite ibland). Några pappor i semesterskjortor har svårt att slita sig från micken utan att berätta om sin egna tekniska bakgrund. Jerry håller god min. Jag får micken och när jag ställer min fråga är jag rädd att den låter lite pretentiös.
– Vad kan dagens rymdprojekt lära sig av månlandningarna?
– Det är mycket, både med Apollo och Skylab tog vi enorma kliv framåt och lärde oss om hur vi kan leva och arbeta i rymden. Det är viktiga kunskaper nu när vi siktar på mars.
Vår guide bryter eventet och snabbt bildas en fotokö. I år är det 50 års-jubileum av den första månlandningen. Ur ett kosmiskt perspektiv befinner vi ju oss allihop i rymden. Men Jerry Carr har vart där på riktigt i 84 dagar. Han lägger en stadig hand på min axel och vi tar en bild.

Läs artikeln här.

 

 

Jupiter

Inlägget gjort

Kennedy avslutar sitt tal på Rice University 1962 med att citera den brittiska äventyraren George Mallory som dog 40 år tidigare när han försökte bestiga Mount Everest. Mallory hade innan dess fått frågan om varför han ville klättra upp för berget.

”He said, ‘Because it is there’. Well, space is there, and we’re going to climb it, and the moon and the planets are there, and new hopes for knowledge and peace are there. And, therefore, as we set sail we ask God’s blessing on the most hazardous and dangerous and greatest adventure on which man has ever embarked”

Lämnar Titusville lite besviken över att den federala budgetkrisen inte löser sig och att jag därför inte fick komma så nära Launchpad 39. Den upplevelsen får helt enkelt…förlåt…skjutas upp. Kör söderut i min hyrbil. En Nissan Sentra som gör sitt allra bäst för att leva upp till smeknamnet ”Örnen”. Efter två timmar kör jag ut mot kusten.  Till en stad som heter Jupiter. En bit söderut ligger Trumps countryclub Mar-a-Lago. Jag tar ett bad.

Brukade tycka att det där citatet om Mount Everest var så jävla coolt. Men egentligen är det kanske lite barnsligt. Även om jag tror att det är mänskligt att få för sig något och sedan inte kunna släppa det. De senaste dagarna har jag mött en rad förklaringar till varför månlandningarna var viktiga.

I Cocoa Beach och Titusville byggdes samhällen upp runt rymdbasen. Astronauter på Kennedy Space Center menade att de inspirerade människor till att sätta höga mål och att man i jakten efter att nå till månen bidrog till en bättre värld. Några av dem poängterade att det var viktigt att USA vann rymdkapplöpningen. Jerry Carr menade att de visade vägen till Mars. NASA-ingenjören Bob Sieck sa att ”om man skulle ha en liten klisterlapp på alla produkter som utvecklats eller förbättrats tack vare Apollo, då skulle man se dem överallt”.

På rymdmuseet i Titusville hörde jag att beskrivningar av Apollo-programmet som en symbolisk handling kunde vara lite ”soft”. Lite flummigt.

Men det är inte flum. Kennedy säger inte bara ”för att rymden, månen och planeterna finns där”. Han säger också att ”nytt hopp för kunskap och fred finns där”.

Ingen har gjort det mer konkret än Apollos starkast lysande stjärna. Jag har läst en del om Neil Armstrong och förstår att han inte var någon stor filosof. De bevingade orden på månen kom han på stunden innan han klev ut ur skeppet. Landningen var hans Everest. Om han bara kunde landa var han säker på att han skulle kunna komma på något passande att säga. Men några veckor innan Apollo 11, i en intervju med Life Magazine, fick han frågan om vad resan betydde. Han svarade att resan i sig inte var så viktig, men att den kunde bli en symbol för en slags upplysning – ”a kind of enlightenment”:

”After all, the earth itself is a spacecraft. It’s an odd kind of spacecraft, since it carries its crew on the outside instead of inside. But it’s pretty small. And it’s cruising in an orbit around the sun. It’s cruising in an orbit around the center of a galaxy that’s cruising in some unknown orbit, in some unknown direction and at some un-specifi­ed velocity, but with a tremendous rate of change, position and environment.

It’s hard for us to get far enough away from this scene to see what’s happening […) From our position on the earth it is difficult to obverse where the earth is and where it’s going, or what it’s future course might be.

Hopefully, by getting a little farther away, both in the real sense and the figurative sense, we’ll be able to make some people step back and reconsider their mission in the universe, to think of themselves as a group of people who constitute the crew of a spaceship going through the universe.

If you’re going to run a spaceship you’ve got to be pretty cautious about how you use your resources, how you use your crew, and how you treat your spacecraft.”

Everywhere

Inlägget gjort
I slutet av intervjun med NASA-ingenjören Bob Sieck frågar jag om arvet efter Apollo-programmet. Om varför det var viktigt. Och vad det betyder idag. Han har fascinerande saker att säga om det.
– If the russians had beat us that would have been a downer for the democratic way of life. But It’s not only that we got to the moon first. There are not many moments in human history where people on this planet have been galvanized in thinking that we really are one people. There are lots of times where we have come together after a tragedy but to be joined together by a positive moment is rare. Maybe it was just a brief paus in the day to day lives but we came together in thinking ’wow isn’t it incredible what people can do’.

Det senaste decenniet har Orlando vuxit så mycket att Titusville blivit som en förort. Det går snabbare att åka till andra sidan Orlando härifrån än från centrala Orlando menar Bob Sieck. Nu är staden inte längre lika beroende av NASA. Men det är en stad som präglats av närheten till rymden. Här går man i skola på Astronaut high School.

Efter intervjun tar jag bilen till vattnet som vätter mot Kennedy Space Center. Till en park tillägnad alla som jobbat med rymdprogrammet. Ett nygift par poserar framför en kamera med tidsinställning. Här träffar jag en man som presterar sig som ”Everywhere” Clifford. Varför smeknamnet? För att han bor överallt förklarar han. Han frågar vem jag är och jag förklarar att jag är här för att skriva om 50-årsjubileet av den första månlandningen.
– I lived through it all. I worked there as a janitor for a while and I’ve sen all the launches from here. Shit, I’m like a historian!

– But you know. While they were busy and focused on going to moon, at the same time we had a country where whites and blacks still had separate bathrooms. That ain’t right. So I started protesting.

Han förklarar att han var aktiv inom medborgarrättsrörelsen. Och att Apollo-programmet skedde i en kaotisk tid i landet. Everywhere har ju givetvis rätt. Och man bör ju se Bobs svar om ”the democratic way of life” ur det perspektivet. USA har mörker i sin historia som man inte kan blunda för. Och rasism är fortfarande ett stort sår i landet.

Det fanns flera motiv till att åka till månen. Men utan kalla kriget och rymdkapplöpningen mot öst hade det inte blivit av. Och parallellt med projektet eskalerade kriget i Vietnam. Det är otroligt vad människor är kapabla att göra. Att landa och promenera på månen är ett exempel. Men det är också Son My Massakern, där amerikanska soldater avrättade upp mot 500 obeväpnade sydvietnameser 1968. Oskyldiga människor. Det är också en del av kalla kriget.

Det här kanske verkar som ett sätt att problematisera lite för att annars helt ogenerat kunna lyfta fram Apollo-projektet som något fint. Och jag är inte tillräckligt smart för att måla en fullständig och nyanserad bild. Men det handlar inte bara om att vara historiskt korrekt. Det handlar också om att ha en nykter bild av sånt som vi är stolta över när vi tittar framåt. Månlandningarna var enormt stora steg. Inte bara för USA utan för oss som homo sapiens. Det fortsätter att beröra många av oss. Men om vi ska slå oss för bröstet för storverk och fina bedrifter bör vi också vara ödmjuka inför våra mörkaste handlingar.

Tycho

Inlägget gjort

The American Space Museum  Titusville är ett fint  komplement till Kennedy Space Center. Lite mer intimt. Här finns inga stora raketer eller månstenar. Det är en lite skruvad samling av föremål. Här finns till exempel en arbetshjälm som tillhörde John Glenn, den första amerikanen som flög i omlopp runt jorden.

Bob Sieck visar mig runt bland de kontrollpaneler som han och hans kollegor använde under fler flygningar med Space Shutteln under 80-talet. Föreståndaren Mark visar utställningens nyaste tillskott. Ett rum som lyfter fram alla kvinnliga rymdfarare. Här finns en bild på Valentina Tereshkova, den tolfte personen att flyga i rymden 1963. Och här finns en bild på Anne McClain som befinner sig i rymden just nu.

www.howmanypeopleareinspacerightnow.com

Mark och Bob pratar om olika astronautbiografier de läst. Någon har skrivit om hur det från rymden, från ett kosmiskt perspektiv blir tydligt att alla människor på jorden verkligen är ett folk. Det verkar som att Mark inte har något emot det men kanske tycker att det är lite flummigt.
– It’s all a bit soft, säger han för att förklara att det inte är så konkret.

Mark växte upp med att följa starten av rymdprogrammet. Jag frågar vad i museet som är coolast. Han rusar in ett annat rum, fram till en glasmonter och pekar på en liten plastlåda med sladdar som sticker ut.
– That’s the part of the Gemini 8 spacecraft that broke and almost killed Neil Armstrong. Of course the way he handled the crisis is probably the reason he got a shot at being the first man on the moon.

– By the way, I’m a huge fan of Tycho, he is a hero of mine. But you probably know all about him, säger Mark.
– Well maybe, svarar jag utan att egentligen fatta vad han menar.
– Tell me, is it true that he had a dwarf as an assistant and a moose as a pet?

Jag förstår långsamt att det är Tycko Brahe han syftar på. De minnen som jag får fram om 1500-talsastronomen är att han var en jävel på att hamna i dueller, hade en näsprotes och dog av att urinblåsan sprack under ett långt gästabud.
– Well i don’t know about a dwarf but he was pretty eccentric, säger jag.
– Oh that’s super, I’d like to keep communicating with you about that. Here take my business card.

Kosmiskt ändå.

Bob

Inlägget gjort

Tolv personer har promenerat på månen. För att göra det möjligt krävdes ett projekt som involverade över 400 000 personer. Svetsare som satte ihop rymdkapslar, matematiker som räknade ut vägen till månen, läkare som testade astronauternas hälsa, ingenjörer som byggde raketer…runtom i hela USA. Bara på Kennedy Space Center jobbade 30 000 människor i tre skift dygnet runt.

Vi har sagt klockan 10 men jag är lite tidig. Väntar i bilen utanför en byggnad som hade kunnat vara vilken som helst i Titusville. Utanför ingången står en bil med en rymdfärja på sin registreringsskylt. På ingången till huset står det American Space Museum, ett litet ideellt drivet museum som skapats på initiativ av personer som bor i närheten och varit engagerade i rymdprojektet. De vill ge det ett hjärta I den stad som ligger närmast rymdbasen.  Jag går in och hälsar på mannen som jag är här för att intervjua. Samtidigt hamnar vi mitt i en guidad tur med andra besökare.

– This is a living legend, ladies and gentlemen. This guy lived through it all. Bob, was it 52 launches you did?, säger guiden som jag senare lär känna som Mark.
– Well I had had 52 landings and that’s the number that I count, svarar Bob Sieck.

Bob Sieck började jobba på Kennedy Space Center, eller ”The Cape” som han säger, 1964. Som nyutbildad ingenjör gjorde han en tid inom försvaret innan han sökte sig till NASA. Den första uppgiften var  att som ”Medical Engineer” hålla koll på data som registrerade astronauters hälsa.

– During the first launch I did I think my heartbeat was faster than the guys in the space ship.

Vi har fått låna ett rum som brukar användas för studiebesök från skolklasser. Bob går på toa och innan han kommer tillbaks hör jag hur han pratar med en av gästerna.

– Is there a lot of interest from media for your now?, frågar någon.
– Well the Europeans seem to have a big interest in the Apollo anniversary. I’m doing an interview with BBC in a couple of weeks and now I’m talking to this guy Fabian from Sweden.

Vi sitter och pratar i två timmar om Bobs karriär. Efter månlandningarna jobbade han med projektet med Space Shutteln och befordrades stegvis till Launch Director med ansvar för att skjuta upp och landa 52 ”missions”. Under Apollo-projektet jobbade han med att testa hur olika system och funktioner integrerade med varandra i ”The Comand module”, kapseln som astronauterna flög i på väg till månen.

In you daily work with Apollo, did you think about scope of the whole project?
– From my perspective, no. I knew I was a part of a much bigger process, but I had to make my piece work.  The message from the bosses was that, regardless of what you were working on, even if you were sitting in some dark corner in a building without windows in the middle of the night months before the space mission, the bolt you were tightening and the test sheet you signed, was just as important as the final order to ‘GO’ five minutes before launch.

En vän upplyste mig för några år sedan om något som kallas för Stendahls Syndrom. Ett tillstånd ”som kan orsaka snabba hjärtslag, yrsel och hallucinationer när en individ exponeras för konst. Vanligtvis inträffar detta tillstånd när konsten är speciellt vacker eller om en stor mängd konst är samlad på en plats”.

Försöker verka proffsig men vid ett par tillfällen när jag ställer frågor är det lite så jag känner. Bob är cool. Men att för en stund komma nära en person som var en del av den enorma apparaten känns stort.
– During the first Apollo Mission, I remember looking up at the moon, thinking that there are two people up there looking back us. I mean think about that…really…really…think about that.

Om man vill läsa mer om Bob Siecks makalösa karriär kan man plocka upp nästa nummer av Populär Astronomi.

Örnen

Inlägget gjort

För några veckor sedan hade jag turen att få se utställningen ”Månen” på Lousiana i Danmark. En fantastisk samling av verk och föremål som visade olika perspektiv av vad månen betytt för oss. Vad den har symboliserat i konst och hur vi förhållit oss till vår närmaste granne på himlavalvet. Där fanns bland annat en handske som tillhörde Gene Cernan, den sista mannen på månen 1972. Här i hangaren på Kennedy Space Center står jag framför resten av dräkten.

I ett rum bredvid visas månstenar, några av de drygt 380 kilo som togs med hem till jorden. Jag tar ett par varv runt månlandaren. Och månbilen. En bil. På månen.

En man bredvid mig svarar i sin telefon. ”I’m at NASA, I’ll call you back”.

Går in i en biosal där de visar sekvensen från den första månlandningen. När de närmar sig marken kommer en fullskalig modell av Apollo 11:s månladare ”Örnen” ner från taket. Astronauter dyker upp på skärmen för att berätta varför deras resor var viktiga. Alan Shepard (befälhavare för Apollo 14) betonar att ”den fria världen visade att de var först”. Gene Cernan slår fast att Apollo visar unga att de kan stryka ordet ”omöjligt” i sin ordbok. Apollo 7:s Wally Schirra menar att civilisationen flyttas fram genom att sätta höga mål som är svåra att nå. Till slut kommer en kavalkad av barn som intervjuas om vad de bli när de blir stora. Ett enkelt grepp men det träffar ganska rätt och det skäms jag inte över.

Jag går ut på en gräsmatta för att ta lite luft. En guide berättar att en Vithövdad havsörn precis fått tillökning i sitt bo en bit bort, helt obrydda av raketer och världsrymden. I horisonten syns Launch Pad 39. Hade sett fram emot att komma närmare. Men jag tänker på hur det mullrade och skakade även där jag står när en Saturn V lyfte. Det har sagts att det var som att ställa en pansarkryssare på högkant och skicka upp den luften. Månraketen använde mer bränsle på en sekund än vad Charles Lindberg förbrukade totalt på sin flygtur över Atlanten.

Innan jag lämnar rymdbasen besöker jag avdelningen ”Journey to Mars”. En man som ser ut som och pratar som Gary Busey säger ”The next step is Mars, you can be sure we are going”. Rösterna från Apollo-astronauterna fortfarande ekar lite. Det finns mer att säga om det.

Kennedy del 4

Kennedy inleder den andra halvan av talet i september 1962 för att berätta varför hans administration tycker det är viktigt att flyga till månen. Och vad de har att tjäna på det ekonomiskt med ny växande branch, ny teknik och nya jobb. ”For we have given this program a high national priority–even though I realize that this is in some measure an act of faith and vision, for we do not now know what benefits await us.”

Han redogör för hur det ska gå till. Och han slår ihop nävarna när han säger:

”But it will be done. And it will be done before the end of this decade.”

 

Saturn V

Inlägget gjort

Från högtalare spelas pampig musik hämtad från filmer som Interstellar, Armageddon, Independence Day och 2001: Ett rymdäventyr. Det luktar popcorn. I maskiner kan man testa på tyngdlöshet, ta en rymdpromenad, starta och landa en rymdfärja och få en VR-upplevelse av ett besök på mars. Det finns en butik som säger sig vara ”The worlds biggest space shop”. Rymdbasen drivs av NASA men Kennedy Space Center Visitor Complex sköts av Delaware North, ett event-, arena-, och nöjesparksföretag. Så är det med det. Barn leker med stora ögon och det är ju bra. Men stundtals känns det lite plastigt. NASA har aktiviteter idag och i sin historia som är mer än en kuliss för en presentaffär.

I utställningen om Space Shutteln finns den riktiga rymdfärjan Atlantis. Mäktigt. Där finns också en egen avdelning som hedrar besättningarna på Challenger, som exploderade vid en start 1986, och Columbia, som exploderade vid en landning 2004. De förolyckade astronauterna har var sin monter som fyllts med deras favoritsaker på jorden. En scoutuniform, en kamera, vandringskängor, en karatedräkt, en bibel. Här finns delar av rymdskeppen som räddats ur havet.

Jag tar en busstur ut till en hangar som helt tillägnas resorna till månen med Apollo-projektet. På vägen dit åker vi förbi the VAB och the Crawler, den jättelika vagn med vilken raketerna fraktas ut till sina uppskjutningsplatser. När vi kommer fram får vi först se en kort filmsnutt om hur livet såg ut i USA i slutet på 60-talet. Både byxor och brödrostar fungerade på andra sätt då. In en sal där det gamla kontrollrummet från uppskjutningarna bevarats. En simulering visar kraften av en start. Det skakar i låtsasfönster bakom mig.

Vi kommer in i en enorm hangar med en fullskalig Saturn V, den 110 meter höga månraketen. De fem motorerna jag tittar på har en lyftkraft på över 680 ton vardera. Tappar andan. Under tiden jag står och tittar hjälper jag två familjer, tre par och en liten pojke med att ta porträtt framför den mest kraftfulla raketen som någonsin skapats.

Kennedy del 3

En bit i talet har Kennedy redogjort för människans utveckling och att törsten efter kunskap gör att vi tittar mot rymden. Efter det går han vidare till att beskriva vikten av att USA ska leda rymdkapplöpningen. Detta i en tid, hösten 1962, där USA endast haft en människa i rymden i 15 minuter medan Sovjet haft flera resor i omlopp runt planeten. Kennedy slår fast att det är viktigt att inte begå samma misstag i rymden som vi gjort när vi utforskat hav och land på jorden.

”There is no strife, no prejudice, no national conflict in outer space as yet. Its hazards are hostile to us all. Its conquest deserves the best of all mankind, and its opportunity for peaceful cooperation many never come again.

But why, some say, the moon? Why choose this as our goal? And they may well ask why climb the highest mountain? Why, 35 years ago, fly the Atlantic? Why does Rice play Texas? 

We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too.”