Fabian Bengtsson Media AB

August 12, 2015

:-/

Ett leende, en förklaring till ett litet mysterium och stora frågor spolas bort.

– Hörru grabben, du får fan pröjsa för den där.

Han hade vaknat med huvudvärk och som vanligt fått för sig att kroppen behövde frisk luft. Efter att ha hållit örat mot ett glas där två Treo brusade tog han ett tugummi. Ut genom dörren och efter ett tag vid en loppmarknad på Hötorget.

Blicken lämnade för en sekund skivbacken som fingrarna fortsatte bläddra. Den fastnade istället på ett par läppar på andra sidan bordet.

Det svarta håret dolde halva ansiktet. Läpparna rörde sig när hon läste på baksidan av en Absolute Music. Hon la tillbaks skivan och hennes ansikte verkade sjunka ihop. Lite snett, som om hon var besviken. Som en smiley med ett kolon och en slash. Men :-/ gjorde henne inte rättvisa. Ögonen förvandlades från prickar till planeter som verkade rymma oändligt med äventyr. Hon hade säkert ett fint leende.

– Fan grabben, du måste betala den där, upprepade försäljaren. 15 kronor, betala nu!

Med ett ryck vändes huvudet mot loppiskvinnan som pekade ner mot en tidning på bordet. Det gick upp för honom att han under förtrollningen slutat tugga sitt tuggummi. Att underkäken hängt ner och att hans tuggummi fallit ut ur munnen. Det hade landat bredvid skivbacken, på ett gammalt nummer av ”Hemmets Journal”.

– Du har sabbat tidningen, betala nu!
– Nej vafan? Det här är ju lugnt!

Han tog tag i tuggummit för att ta loss det. Men det hade hunnit fastna i tidningspappret och halva framsidan följde med. Försäljarens spända blev ett hånflin.
Efter lite grävande i fickan hittade han en tia. En svordom mumlades.

Promenaden fortsatte och under den tänkte han bland annat på Bob Hunds Nöden kräver handling och textraden ”Jag gömmer mig i vinden som kysser dig på munnen”. Det hade vart lätt att rimma på vinden och kinden – men vill man kyssa någon på munnen så vill man fan det.

Efter ett par timmar har han hittat hem. Han sitter och skiter med ett nummer av Hemmets Journal i handen och försöker ta reda på vilket år tidningen gavs ut. En artikel har rubriken ”Aladåb – festglans i buffén”.

Artikelförfattaren kastar lite ljus på bakgrunden till aladåben och det visar sig handla om bevarandet av maten. Genom att använda det naturliga gelatinet i en råvara, och baka in det i den gelé som kommer fram när det tillagas, skulle maten hålla längre. Samtidigt som smak och vätska koncentreras.

Han är skeptisk. Han sträcker sig efter dasspappret och tänker att livet, likt aladåben, är något gott som man omringar med onödigt bös. Men det är en flyktig och meningslös tanke, och den försvinner tillsammans med det som nyss lämnat honom och nu spolas bort.

Hon hade säkert ett fint leende.