Jupiter

Inlägget gjort

Kennedy avslutar sitt tal på Rice University 1962 med att citera den brittiska äventyraren George Mallory som dog 40 år tidigare när han försökte bestiga Mount Everest. Mallory hade innan dess fått frågan om varför han ville klättra upp för berget.

”He said, ‘Because it is there’. Well, space is there, and we’re going to climb it, and the moon and the planets are there, and new hopes for knowledge and peace are there. And, therefore, as we set sail we ask God’s blessing on the most hazardous and dangerous and greatest adventure on which man has ever embarked”

Lämnar Titusville lite besviken över att den federala budgetkrisen inte löser sig och att jag därför inte fick komma så nära Launchpad 39. Den upplevelsen får helt enkelt…förlåt…skjutas upp. Kör söderut i min hyrbil. En Nissan Sentra som gör sitt allra bäst för att leva upp till smeknamnet ”Örnen”. Efter två timmar kör jag ut mot kusten.  Till en stad som heter Jupiter. En bit söderut ligger Trumps countryclub Mar-a-Lago. Jag tar ett bad.

Brukade tycka att det där citatet om Mount Everest var så jävla coolt. Men egentligen är det kanske lite barnsligt. Även om jag tror att det är mänskligt att få för sig något och sedan inte kunna släppa det. De senaste dagarna har jag mött en rad förklaringar till varför månlandningarna var viktiga.

I Cocoa Beach och Titusville byggdes samhällen upp runt rymdbasen. Astronauter på Kennedy Space Center menade att de inspirerade människor till att sätta höga mål och att man i jakten efter att nå till månen bidrog till en bättre värld. Några av dem poängterade att det var viktigt att USA vann rymdkapplöpningen. Jerry Carr menade att de visade vägen till Mars. NASA-ingenjören Bob Sieck sa att ”om man skulle ha en liten klisterlapp på alla produkter som utvecklats eller förbättrats tack vare Apollo, då skulle man se dem överallt”.

På rymdmuseet i Titusville hörde jag att beskrivningar av Apollo-programmet som en symbolisk handling kunde vara lite ”soft”. Lite flummigt.

Men det är inte flum. Kennedy säger inte bara ”för att rymden, månen och planeterna finns där”. Han säger också att ”nytt hopp för kunskap och fred finns där”.

Ingen har gjort det mer konkret än Apollos starkast lysande stjärna. Jag har läst en del om Neil Armstrong och förstår att han inte var någon stor filosof. De bevingade orden på månen kom han på stunden innan han klev ut ur skeppet. Landningen var hans Everest. Om han bara kunde landa var han säker på att han skulle kunna komma på något passande att säga. Men några veckor innan Apollo 11, i en intervju med Life Magazine, fick han frågan om vad resan betydde. Han svarade att resan i sig inte var så viktig, men att den kunde bli en symbol för en slags upplysning – ”a kind of enlightenment”:

”After all, the earth itself is a spacecraft. It’s an odd kind of spacecraft, since it carries its crew on the outside instead of inside. But it’s pretty small. And it’s cruising in an orbit around the sun. It’s cruising in an orbit around the center of a galaxy that’s cruising in some unknown orbit, in some unknown direction and at some un-specifi­ed velocity, but with a tremendous rate of change, position and environment.

It’s hard for us to get far enough away from this scene to see what’s happening […) From our position on the earth it is difficult to obverse where the earth is and where it’s going, or what it’s future course might be.

Hopefully, by getting a little farther away, both in the real sense and the figurative sense, we’ll be able to make some people step back and reconsider their mission in the universe, to think of themselves as a group of people who constitute the crew of a spaceship going through the universe.

If you’re going to run a spaceship you’ve got to be pretty cautious about how you use your resources, how you use your crew, and how you treat your spacecraft.”

Everywhere

Inlägget gjort
I slutet av intervjun med NASA-ingenjören Bob Sieck frågar jag om arvet efter Apollo-programmet. Om varför det var viktigt. Och vad det betyder idag. Han har fascinerande saker att säga om det.
– If the russians had beat us that would have been a downer for the democratic way of life. But It’s not only that we got to the moon first. There are not many moments in human history where people on this planet have been galvanized in thinking that we really are one people. There are lots of times where we have come together after a tragedy but to be joined together by a positive moment is rare. Maybe it was just a brief paus in the day to day lives but we came together in thinking ’wow isn’t it incredible what people can do’.

Det senaste decenniet har Orlando vuxit så mycket att Titusville blivit som en förort. Det går snabbare att åka till andra sidan Orlando härifrån än från centrala Orlando menar Bob Sieck. Nu är staden inte längre lika beroende av NASA. Men det är en stad som präglats av närheten till rymden. Här går man i skola på Astronaut high School.

Efter intervjun tar jag bilen till vattnet som vätter mot Kennedy Space Center. Till en park tillägnad alla som jobbat med rymdprogrammet. Ett nygift par poserar framför en kamera med tidsinställning. Här träffar jag en man som presterar sig som ”Everywhere” Clifford. Varför smeknamnet? För att han bor överallt förklarar han. Han frågar vem jag är och jag förklarar att jag är här för att skriva om 50-årsjubileet av den första månlandningen.
– I lived through it all. I worked there as a janitor for a while and I’ve sen all the launches from here. Shit, I’m like a historian!

– But you know. While they were busy and focused on going to moon, at the same time we had a country where whites and blacks still had separate bathrooms. That ain’t right. So I started protesting.

Han förklarar att han var aktiv inom medborgarrättsrörelsen. Och att Apollo-programmet skedde i en kaotisk tid i landet. Everywhere har ju givetvis rätt. Och man bör ju se Bobs svar om ”the democratic way of life” ur det perspektivet. USA har mörker i sin historia som man inte kan blunda för. Och rasism är fortfarande ett stort sår i landet.

Det fanns flera motiv till att åka till månen. Men utan kalla kriget och rymdkapplöpningen mot öst hade det inte blivit av. Och parallellt med projektet eskalerade kriget i Vietnam. Det är otroligt vad människor är kapabla att göra. Att landa och promenera på månen är ett exempel. Men det är också Son My Massakern, där amerikanska soldater avrättade upp mot 500 obeväpnade sydvietnameser 1968. Oskyldiga människor. Det är också en del av kalla kriget.

Det här kanske verkar som ett sätt att problematisera lite för att annars helt ogenerat kunna lyfta fram Apollo-projektet som något fint. Och jag är inte tillräckligt smart för att måla en fullständig och nyanserad bild. Men det handlar inte bara om att vara historiskt korrekt. Det handlar också om att ha en nykter bild av sånt som vi är stolta över när vi tittar framåt. Månlandningarna var enormt stora steg. Inte bara för USA utan för oss som homo sapiens. Det fortsätter att beröra många av oss. Men om vi ska slå oss för bröstet för storverk och fina bedrifter bör vi också vara ödmjuka inför våra mörkaste handlingar.

Tycho

Inlägget gjort

The American Space Museum  Titusville är ett fint  komplement till Kennedy Space Center. Lite mer intimt. Här finns inga stora raketer eller månstenar. Det är en lite skruvad samling av föremål. Här finns till exempel en arbetshjälm som tillhörde John Glenn, den första amerikanen som flög i omlopp runt jorden.

Bob Sieck visar mig runt bland de kontrollpaneler som han och hans kollegor använde under fler flygningar med Space Shutteln under 80-talet. Föreståndaren Mark visar utställningens nyaste tillskott. Ett rum som lyfter fram alla kvinnliga rymdfarare. Här finns en bild på Valentina Tereshkova, den tolfte personen att flyga i rymden 1963. Och här finns en bild på Anne McClain som befinner sig i rymden just nu.

www.howmanypeopleareinspacerightnow.com

Mark och Bob pratar om olika astronautbiografier de läst. Någon har skrivit om hur det från rymden, från ett kosmiskt perspektiv blir tydligt att alla människor på jorden verkligen är ett folk. Det verkar som att Mark inte har något emot det men kanske tycker att det är lite flummigt.
– It’s all a bit soft, säger han för att förklara att det inte är så konkret.

Mark växte upp med att följa starten av rymdprogrammet. Jag frågar vad i museet som är coolast. Han rusar in ett annat rum, fram till en glasmonter och pekar på en liten plastlåda med sladdar som sticker ut.
– That’s the part of the Gemini 8 spacecraft that broke and almost killed Neil Armstrong. Of course the way he handled the crisis is probably the reason he got a shot at being the first man on the moon.

– By the way, I’m a huge fan of Tycho, he is a hero of mine. But you probably know all about him, säger Mark.
– Well maybe, svarar jag utan att egentligen fatta vad han menar.
– Tell me, is it true that he had a dwarf as an assistant and a moose as a pet?

Jag förstår långsamt att det är Tycko Brahe han syftar på. De minnen som jag får fram om 1500-talsastronomen är att han var en jävel på att hamna i dueller, hade en näsprotes och dog av att urinblåsan sprack under ett långt gästabud.
– Well i don’t know about a dwarf but he was pretty eccentric, säger jag.
– Oh that’s super, I’d like to keep communicating with you about that. Here take my business card.

Kosmiskt ändå.

Bob

Inlägget gjort

Tolv personer har promenerat på månen. För att göra det möjligt krävdes ett projekt som involverade över 400 000 personer. Svetsare som satte ihop rymdkapslar, matematiker som räknade ut vägen till månen, läkare som testade astronauternas hälsa, ingenjörer som byggde raketer…runtom i hela USA. Bara på Kennedy Space Center jobbade 30 000 människor i tre skift dygnet runt.

Vi har sagt klockan 10 men jag är lite tidig. Väntar i bilen utanför en byggnad som hade kunnat vara vilken som helst i Titusville. Utanför ingången står en bil med en rymdfärja på sin registreringsskylt. På ingången till huset står det American Space Museum, ett litet ideellt drivet museum som skapats på initiativ av personer som bor i närheten och varit engagerade i rymdprojektet. De vill ge det ett hjärta I den stad som ligger närmast rymdbasen.  Jag går in och hälsar på mannen som jag är här för att intervjua. Samtidigt hamnar vi mitt i en guidad tur med andra besökare.

– This is a living legend, ladies and gentlemen. This guy lived through it all. Bob, was it 52 launches you did?, säger guiden som jag senare lär känna som Mark.
– Well I had had 52 landings and that’s the number that I count, svarar Bob Sieck.

Bob Sieck började jobba på Kennedy Space Center, eller ”The Cape” som han säger, 1964. Som nyutbildad ingenjör gjorde han en tid inom försvaret innan han sökte sig till NASA. Den första uppgiften var  att som ”Medical Engineer” hålla koll på data som registrerade astronauters hälsa.

– During the first launch I did I think my heartbeat was faster than the guys in the space ship.

Vi har fått låna ett rum som brukar användas för studiebesök från skolklasser. Bob går på toa och innan han kommer tillbaks hör jag hur han pratar med en av gästerna.

– Is there a lot of interest from media for your now?, frågar någon.
– Well the Europeans seem to have a big interest in the Apollo anniversary. I’m doing an interview with BBC in a couple of weeks and now I’m talking to this guy Fabian from Sweden.

Vi sitter och pratar i två timmar om Bobs karriär. Efter månlandningarna jobbade han med projektet med Space Shutteln och befordrades stegvis till Launch Director med ansvar för att skjuta upp och landa 52 ”missions”. Under Apollo-projektet jobbade han med att testa hur olika system och funktioner integrerade med varandra i ”The Comand module”, kapseln som astronauterna flög i på väg till månen.

In you daily work with Apollo, did you think about scope of the whole project?
– From my perspective, no. I knew I was a part of a much bigger process, but I had to make my piece work.  The message from the bosses was that, regardless of what you were working on, even if you were sitting in some dark corner in a building without windows in the middle of the night months before the space mission, the bolt you were tightening and the test sheet you signed, was just as important as the final order to ‘GO’ five minutes before launch.

En vän upplyste mig för några år sedan om något som kallas för Stendahls Syndrom. Ett tillstånd ”som kan orsaka snabba hjärtslag, yrsel och hallucinationer när en individ exponeras för konst. Vanligtvis inträffar detta tillstånd när konsten är speciellt vacker eller om en stor mängd konst är samlad på en plats”.

Försöker verka proffsig men vid ett par tillfällen när jag ställer frågor är det lite så jag känner. Bob är cool. Men att för en stund komma nära en person som var en del av den enorma apparaten känns stort.
– During the first Apollo Mission, I remember looking up at the moon, thinking that there are two people up there looking back us. I mean think about that…really…really…think about that.

Om man vill läsa mer om Bob Siecks makalösa karriär kan man plocka upp nästa nummer av Populär Astronomi.

Örnen

Inlägget gjort

För några veckor sedan hade jag turen att få se utställningen ”Månen” på Lousiana i Danmark. En fantastisk samling av verk och föremål som visade olika perspektiv av vad månen betytt för oss. Vad den har symboliserat i konst och hur vi förhållit oss till vår närmaste granne på himlavalvet. Där fanns bland annat en handske som tillhörde Gene Cernan, den sista mannen på månen 1972. Här i hangaren på Kennedy Space Center står jag framför resten av dräkten.

I ett rum bredvid visas månstenar, några av de drygt 380 kilo som togs med hem till jorden. Jag tar ett par varv runt månlandaren. Och månbilen. En bil. På månen.

En man bredvid mig svarar i sin telefon. ”I’m at NASA, I’ll call you back”.

Går in i en biosal där de visar sekvensen från den första månlandningen. När de närmar sig marken kommer en fullskalig modell av Apollo 11:s månladare ”Örnen” ner från taket. Astronauter dyker upp på skärmen för att berätta varför deras resor var viktiga. Alan Shepard (befälhavare för Apollo 14) betonar att ”den fria världen visade att de var först”. Gene Cernan slår fast att Apollo visar unga att de kan stryka ordet ”omöjligt” i sin ordbok. Apollo 7:s Wally Schirra menar att civilisationen flyttas fram genom att sätta höga mål som är svåra att nå. Till slut kommer en kavalkad av barn som intervjuas om vad de bli när de blir stora. Ett enkelt grepp men det träffar ganska rätt och det skäms jag inte över.

Jag går ut på en gräsmatta för att ta lite luft. En guide berättar att en Vithövdad havsörn precis fått tillökning i sitt bo en bit bort, helt obrydda av raketer och världsrymden. I horisonten syns Launch Pad 39. Hade sett fram emot att komma närmare. Men jag tänker på hur det mullrade och skakade även där jag står när en Saturn V lyfte. Det har sagts att det var som att ställa en pansarkryssare på högkant och skicka upp den luften. Månraketen använde mer bränsle på en sekund än vad Charles Lindberg förbrukade totalt på sin flygtur över Atlanten.

Innan jag lämnar rymdbasen besöker jag avdelningen ”Journey to Mars”. En man som ser ut som och pratar som Gary Busey säger ”The next step is Mars, you can be sure we are going”. Rösterna från Apollo-astronauterna fortfarande ekar lite. Det finns mer att säga om det.

Kennedy del 4

Kennedy inleder den andra halvan av talet i september 1962 för att berätta varför hans administration tycker det är viktigt att flyga till månen. Och vad de har att tjäna på det ekonomiskt med ny växande branch, ny teknik och nya jobb. ”For we have given this program a high national priority–even though I realize that this is in some measure an act of faith and vision, for we do not now know what benefits await us.”

Han redogör för hur det ska gå till. Och han slår ihop nävarna när han säger:

”But it will be done. And it will be done before the end of this decade.”

 

Saturn V

Inlägget gjort

Från högtalare spelas pampig musik hämtad från filmer som Interstellar, Armageddon, Independence Day och 2001: Ett rymdäventyr. Det luktar popcorn. I maskiner kan man testa på tyngdlöshet, ta en rymdpromenad, starta och landa en rymdfärja och få en VR-upplevelse av ett besök på mars. Det finns en butik som säger sig vara ”The worlds biggest space shop”. Rymdbasen drivs av NASA men Kennedy Space Center Visitor Complex sköts av Delaware North, ett event-, arena-, och nöjesparksföretag. Så är det med det. Barn leker med stora ögon och det är ju bra. Men stundtals känns det lite plastigt. NASA har aktiviteter idag och i sin historia som är mer än en kuliss för en presentaffär.

I utställningen om Space Shutteln finns den riktiga rymdfärjan Atlantis. Mäktigt. Där finns också en egen avdelning som hedrar besättningarna på Challenger, som exploderade vid en start 1986, och Columbia, som exploderade vid en landning 2004. De förolyckade astronauterna har var sin monter som fyllts med deras favoritsaker på jorden. En scoutuniform, en kamera, vandringskängor, en karatedräkt, en bibel. Här finns delar av rymdskeppen som räddats ur havet.

Jag tar en busstur ut till en hangar som helt tillägnas resorna till månen med Apollo-projektet. På vägen dit åker vi förbi the VAB och the Crawler, den jättelika vagn med vilken raketerna fraktas ut till sina uppskjutningsplatser. När vi kommer fram får vi först se en kort filmsnutt om hur livet såg ut i USA i slutet på 60-talet. Både byxor och brödrostar fungerade på andra sätt då. In en sal där det gamla kontrollrummet från uppskjutningarna bevarats. En simulering visar kraften av en start. Det skakar i låtsasfönster bakom mig.

Vi kommer in i en enorm hangar med en fullskalig Saturn V, den 110 meter höga månraketen. De fem motorerna jag tittar på har en lyftkraft på över 680 ton vardera. Tappar andan. Under tiden jag står och tittar hjälper jag två familjer, tre par och en liten pojke med att ta porträtt framför den mest kraftfulla raketen som någonsin skapats.

Kennedy del 3

En bit i talet har Kennedy redogjort för människans utveckling och att törsten efter kunskap gör att vi tittar mot rymden. Efter det går han vidare till att beskriva vikten av att USA ska leda rymdkapplöpningen. Detta i en tid, hösten 1962, där USA endast haft en människa i rymden i 15 minuter medan Sovjet haft flera resor i omlopp runt planeten. Kennedy slår fast att det är viktigt att inte begå samma misstag i rymden som vi gjort när vi utforskat hav och land på jorden.

”There is no strife, no prejudice, no national conflict in outer space as yet. Its hazards are hostile to us all. Its conquest deserves the best of all mankind, and its opportunity for peaceful cooperation many never come again.

But why, some say, the moon? Why choose this as our goal? And they may well ask why climb the highest mountain? Why, 35 years ago, fly the Atlantic? Why does Rice play Texas? 

We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too.”

Jerry

Inlägget gjort

Vehicle Assembly Building, förkortat VAB, är en enorm byggnad där NASA monterat raketer sedan början av månprojektet. 160 meter hög med världens största dörrar, 140 meter höga. Myten säger att det ibland syns moln högst uppe i taket. Nästan var man än är på the ”space coast” går det att urskilja byggnaden i horisonten. Jag använder det som riktmärke när jag sitter i bilen på väg ut till rymdbasen.

Ingången är en stor port där det står ”Explore” med stora bokstäver. Det stämmer ganska bra med humöret jag är på. Kennedy Space Center Visitor Complex är en samling utställningar som visar olika delar av NASA:s historia och potentiella framtid. Det blir en dag full av intryck. Några besvikelser och några ögonblick som blir lite för starka för att hålla tillbaks tårar. Här finns den riktiga rymdfärjan Atlantis, biografer som visar dokumentärer och en park med fullskaliga raketmodeller. Ett par kilometer österut ligger Launchpad 39, där Apollo 11 inledde resan mot månen 1969. Min bokade tur dit uteblir alltså på grund av Trumps budgetkris.

Vid lunch ställer jag mig i en kö och plockar fram en annan bokad biljett till det som kallas ”Dine with an astronaut”. Vi är 25 besökare som visas in till en matsal och jag slår mig ner vid ett bord. Där sitter fyra australiensiska systemutvecklare som tagit en avstickare från en mässa i Orlando, ett par från Boston och deras två unga döttrar och en ung kille från Sydkorea.

”Please help yourselves to the buffé. Col Jerry Carr, who will be our featured astronaut for the day, will be here in 15 minutes”, meddelar hovmästaren.

När vi småpratat en stund kommer en lite krum figur med grå mustasch, i blå overall och keps fram till vårt bord.

”How are you guys enjoying our food? They should call this event dine before an astronaut because they don’t let me eat before I’ve entertained you guys. If my jokes are good they give me dessert”.

Gerald P. (Jerry) Carr håller en presentation och berättar om sin karriär på NASA som började 1966. Reserv till Apollo 12 och 16. Det var han som satt i kontrollrummet i Houston och höll i radiokontakten när Apollo 8 rundade månen för första gången. Från november 1973 till februari 1974 spenderade han 84 dagar i rymden med Skylab 4. För att vara 86 verkar han vara i god form. När han är klar får vi fråga frågor. Blev han trött på maten ombord? (det blev han) Fick han promenera i rymden? (det fick han tre gånger) Var han någonsin rädd? (ja lite ibland). Några farsor med semesterskjortor har svårt att slita sig från micken utan att berätta om sin egna tekniska bakgrund och hur någon de känner jobbat med NASA. Jerry håller god min. Jag får micken och när jag ställer min fråga är jag rädd att den låter lite pretentiös.

”So what lessons from Apollo do you think still resonate in today’s space projects?”

”Well there are plenty but we certainly made advancements 50 years ago, both with Apollo and Skylab, that gave us information about how to live and work in space. Valuable lessons as I understand that we are making advancements for future exploration of Mars.”

Vår guide bryter eventet och säger att vi ska bilda en kö för att ta foton. Jerry, sicket proffs. När han lägger sin hand på min axel känner jag mig för första gången på hela resan lite närmare rymden.

Rymdkusten (Kennedy – del 2)

Inlägget gjort

Receptionen på Budget Motel har egentligen stängt men mannen bakom disken stannade kvar 15 minuter extra för att vänta in bokningen under namnet Bengtsson. Sirhan berättar att han reser runt till olika motel som ”receptionskonsult” och att han jobbade för NASA i Kalifornien som ingenjör när han kom till USA från Pakistan 1982. Kanske drar han en liten rövare där. Men han ger mig ett väldigt varmt välkomnande till rymdkusten.

Jag är i Titusville, Florida. Det är den stad som ligger närmast Kennedy Space Center, ett nav för USA:s rymdprogram sedan nästan 60 år tillbaks. Jag har kommit hit för att komma närmare en berättelse som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Utan att jag frågat tar Sirhan tar fram en karta och visar mig vägen till en vägbutik där jag kan köpa ”snacks and some beers”. En ny vän.

Morgonen efter tar jag bilen några mil söderut till Cocoa Beach. Området kallas för rymdkusten eftersom det blomstrade i början av 60-talet när NASA etablerade sitt centrum för raketuppskjutningar. Först för att skicka ut den första astronauten i rymden. Sedan för att flyga till månen, skicka sonder till andra planeter och som bas för de totalt 135 uppdragen med olika Space Shuttles. Sedan 2011 har ingen bemannad rymdfarkost skjutits upp härifrån. Basen har använts för satelliter och sonder. En ”rocket launch” brukade vara en stor turistattraktion. Under NASA:s guldålder växte städerna men nu har intresset dalat och i början av decenniet sköt arbetslösheten på rymdkusten i höjden. Idag lockar Elon Musks Space X-raketer en del publik. Längs vägarna finns utkiksplatser avsedda för att följa raketuppskjutningar. Det finns också skyltar för ”Apollo Realtors” och ”Gemini Accounting”.

Tar en promenad på stranden Alan B Shepard Park. Parken är döpt efter den första amerikanen i rymden tillika femte mannen på månen. En bit bort ligger ett motell som han och sex andra astronauter köpte för att kunna festa och ligga runt i.

Kennedy Del 2

Det är ju lite bittert att Trumps budgetstrid nu resulterar i att mina guidade turer inne på Kennedy Space Center (idag söndag) ställts in. Det finns andra som lider mer av att de federala myndigheterna stängs ner såklart. Kanske hinner det lösa sig innan jag åker hem om en vecka. 

Sex dagar efter att Johan F Kennedy mördades 1963 döptes rymdbasen i Florida om efter honom. Ett år innan mordet höll han det tidigare nämnda talet på Rice University. Efter den ödmjuka inledningen fortsatte Kennedy då med att sammanfatta människans utveckling genom att koka ner 50 000 år av människans historia till en tidslinje på 50 år. Han förklarade att man i en sådan jämförelse visste väldigt lite om de första 40 åren. Att vi för 10 år sedan kröp ut ur våra grottor för att tillverka egna skydd. Bara fem år tidigare lärde oss skriva och använda kärror med hjul. Tryckpressen hade uppfunnits tidigare samma år. Under den senaste månaden skulle vi ha fått elektriskt ljus, den senaste veckan penicillin och kärnkraft. Han förklarade att vi i den här takten skulle ha stjärnorna inom räckhåll innan dagen var slut:

”For the eyes of the world now look into space, to the moon and to the planets beyond, and we have vowed that we shall not see it governed by a hostile flag of conquest, but by a banner of freedom and peace. We have vowed that we shall not see space filled with weapons of mass destruction, but with instruments of knowledge and understanding”.

Kennedy – del 1

Inlägget gjort

Nu reser jag till Florida och Kennedy Space Center. Donald Trump har stängt ner delar av de federala myndigheterna för att han inte får pengar till att bygga sin mur på gränsen till Mexico. Denna ”gouvernment shutdown” påverkar även NASA. Alla guidade turer inne på Kennedy Space Center har stängts ner tills vidare. Jag ska dit på söndag och hade såklart sett fram emot det. Det kanske hinner ändras men istället för att vara bitter över Trumps idioti tänkte jag skriva om en av hans föregångare.

John F Kennedy är en komplicerad figur. Men hans roll i rymdprogrammet går inte att ta miste på. I början av 60-talet har ryssarna ett stort försprång i rymden. I maj 1961 frågar Kennedy sina experter vilket mål de kan sätta för att komma ikapp och gå om sina motståndare i kapplöpningen. I maj tillkännager han USA:s nya mål i kongresshuset:

”I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out,
of landing a man on the Moon and returning him safely to Earth”

Mycket tyder på att han då tvekade på att det var rätt väg för USA. Men ett år senare är det full fart på rymdprogrammet. Och den då 45-årige presidenten börjar bli en ivrig och äkta påhejare av månprojektet. Under ett besök i Rice University i Houston sensommaren 1962 kliver Kennedy upp i talarstolen för att ge lite äventyret lite mer själ.  JFK kunde fan prata. Och hans talskrivare Ted Sorensen kunde skriva. Det är ett tal som jag tycker mycket om. Om man vill reda ut vad månlandningarna betydde och betyder är det en bra utgångspunkt. Tänkte skriva om det men det är långt och därför blir det ett par inlägg. Nu får det räcka med att jag översatt inledningen. Inte för att det är dåligt på engelska men för att översättning är en övning som gör att man funderar på vad orden betyder. Talet inleds såhär:

”Vi befinner oss på ett universitet känt för kunskap, i en stad känd för framsteg, i en stat känd för styrka. Och vi har ett behov av alla de tre sakerna. För vi träffas i en timma av förändring och utmaning, i ett decennium av hopp och oro, i en ålder av både kunskap och ignorans. Ju mer vi lär oss, desto tydligare blir vår okunskap.”

I nästa stycke berättar Kennedy vidare att de flesta forskare som någonsin funnits lever och verkar i hans samtid. Och att antalet forskare växer i en tre gånger högre takt än USA:s population. Trots detta understryker han att vidderna av det okända, obesvarade och ouppklarade är många gånger större än vår sammanlagda förståelse.

Fortsättning följer…tills dess hoppas jag att USA:s nuvarande president, med sitt eviga gapande om lätta svar på svåra frågor, hittar en liknande ödmjuk inställning till kunskap. Är hur som helst mycket peppad på den här resan och glad för att kunna sjösätta ett eget rymdäventyr. För att citera en annan aktuell 60-talsikon: ”…things should start to get interesting, right about now.”

 

The good earth – Del 2

Inlägget gjort

Houston fortsätter anropa:

Apollo 8, Houston, over…”
Apollo 8, Houston, over…”

Det sprakar till i radion innan astronaut Jim Lovell meddelar: 

”Go ahead, Houston, this is Apollo 8. Burn Complete. Our orbit 160.9 by 60.6”

Tänk valfri scen i en actionfilm där en samling människor får reda på att hjälten vunnit. Ungefär på det sättet exploderar kontrollrummet i Houston i hurrarop, jubel och omfamningar den här julaftonsmorgonen 1968. NASA:s kommentator för direktsändningen från Houston, Paul Haney, annonserar för världen: ”We got it! We got it! Apollo 8 now in Lunar Orbit”.

Jim Lovell, Bill Anders och Frank Borman ombord på Apollo 8 är i omloppsbana runt Månen. Men de hinner knappt pusta ut innan de på nytt tappar andan. För samtidigt som de glider ut ur radioskuggan dyker något upp bakom horisonten Det fumlas för att få fram kameror. Bill Anders knäpper bilden som får namnet ”Earth Rise”. Ett kärt motiv. Från ett unikt perspektiv.

 

När de samlat sig börjar trion bocka av sin långa checklista. En central uppgift är att ta högupplösta foton av marken nedanför för att hitta lämpliga landningsplatser för kommande uppdrag.

På Jorden sprids nyheten om att Apollo 8 nu snurrar runt den blekt skinande men fläckiga grannen i himlen. På julaftonskvällen samlas en rekordpublik framför TV-apparater på för att se en historisk TV-sänding – en rapport från en annan värld.  

1968 sticker ju ut som ett händelserikt år under 1900-talet. I dokumentärer om 60-talet skildras det ofta med ett montage av bilder från demonstrationer, inte sälla med Buffalo Springfields ”For what it’s worth” som soundtrack. Vietnamkriget eskalerar, Robert Kennedy och Martin Luther King mördas.
Själv är jag inte religiös. Min inställning till heliga böcker är att det för varje värdefull insikt finns en riktigt korkad sak som påstår motsatsen. Skapelseberättelser kan vara grunden för en världsbild, ses som sagor eller bara nonsens. Jag tror att jag är likgiltig till gamla testamentet i alla andra sammanhang förutom det här. För Apollo 8 avslutar sändningen, sent på julaftons kväll, med att läsa inledningen ur första moseboken. Det känns som att det är på sin plats. I ett religiöst sammanhang om man vill det, men också för att orden ändå beskriver bilden på Lovell, Anders och Borman ser framför sig:

”In the beginning God created the heaven and the earth.
And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.
And God said, Let there be light: and there was light.
And God saw the light, that it was good: and God divided the light from the darkness.”

Bill Anders börjar läsa och Jim Lovell tar vid innan Frank Borman avslutar:

”And God said, Let the waters under the heaven be gathered together unto one place, and let the dry land appear: and it was so.
And God called the dry land Earth; and the gathering together of the waters called he Seas: and God saw that it was good.And from the crew of Apollo 8, we close with good night, good luck, a Merry Christmas – and God bless all of you, all of you on the good Earth”.

För att inleda resan hem måste farkosten skjutas ut ur sin omloppsbana och sikta mot Jorden. Apollo 8:s raket måste tändas igen på månens baksida. Om den inte gör det försvinner julmyset snabbt. Då är de strandade. Det blir ytterligare en spänd väntan i Houston. Men efter en dryg halvtimma av tystnad sprakar det till igen innan Jim Lovell meddelar: ”Houston, Please be informed there is a Santa Claus.” 

Den 27 december landar Apollo 8 i Stilla Havet. 

God jul!